Regeringsombildning bra för Sverige 2

Låt mig i en kompletterande blogg ge en enkel bild av regeringsombildningens effekter:

  • Näringsdepartementet får en minister på heltid. Mikael Damberg
  • Bostadsfrågorna får en pragmatiker som är en doer. Peter Eriksson
  • Hindren på bostadsmarknaden som ska bort får en egen minister. Peter Eriksson
  • Exporten får en riktig minister på heltid. Ann Linde
  • Digitaliseringen får en pragmatisk minister som drivit fram Kalix till Sverige ledande IT-kommun. Peter Eriksson
  • Innovationspolitiken får en minister som får tid att få ihop de samhälleliga utmaningarna. Mikael Damberg.
  • Nya och enklare jobb får två ministrar (tidigare kraftigt motstånd) Mikael Damberg och Karolina Skog.
  • RUT och ROT får två ministrar. Mikael Damberg och Karolina Skog.

Vill även här tillägga att jag fokuserar på innovationspolitiken och ekonomisk tillväxt. Dessa punkter skulle kunna utvecklas ytterligare, men ger en blixtbild. Finns mer utvecklat i min första blogg ”Regeringsombildningen bra för Sverige 1″

Regeringsombildning bra för Sverige 1

För Sveriges innovationspolitik är ombildningen ett klart steg framåt. Detta säger jag säger jag baserat på mitt bloggande, som gjort att jag följt tillväxtpolitiken ganska noggrant. Därmed har jag inte sagt att allt är frid och fröjd, och jag ska peka på några sådana inslag också

Vi får en Utrikeshandelsminister, Ann Linde, vilket är bra för såväl svensk export som kräver en fokusering  och många utlandsresor. Mikael Damberg har haft utrikeshandelsminister-rollen tillsammans med närings- och innovationspolitiken och de statliga bolagen. Han har inte kunnat koncentrera sig tillräckligt på något, utan tvingats missköta allt. Nu kommer Mikael Damberg att kunna visa vad han går för, och då kan förväntningarna vara stora.

Därtill kommer att Damberg fått Carl Rosén som ansvarig för de statliga bolagen, som innebär en klar avlastning och förstärkning. (Där behöver göras mycket mer). Samtidigt kommer Damberg ha tid att träffa sin personal på Näringsdepartementet. När en medarbetarundersökning var klar för ett par månader sedan, som visade urusla resultat, så hann Damberg inte vara med på medarbetarmötet där en stor del av de 500 anställda var närvarande.  En kvinnlig enhetschef sa ifrån vid mötet: Det är ledningen det är fel på när mer än hälften av de anställda inte känner samhörighet med sitt arbete.

Sverige slipper i framtiden att företrädas utomlands av en statssekreterare, Oscar Stenström, som varit den informella utrikeshandelsministern, men utan ställning. Som deputy minister har han bara fått möta andra på den nivån, vilket inte är bra. Nu får vi en riktig minister, som dessutom har tid att offra de 200 dagar av resande som krävs. Det betyder givetvis inte att andra ministrar inte ska resa utomlands och göra insatser för Sverige. Det har varit Mikael Dambergs argument när han och jag diskuterat frågan: Bättre med 24 utrikeshandelsministrar än bara en enda. Nu kan det bli både ock. Och Damberg hinner med sina andra uppgifter.

Sedan har vi digitaliseringen som Peter Eriksson blir ansvarig för. Han tar han över både Kaplans del och Dambergs. Och det slipper bli stridigheter mellan statsråden, som det tidigare var. Peter Eriksson drev som kommunalpolitiker Kalix fram till att bli etta på digitalisering, det hette IT på den tiden. Sedan har vi bostäderna som är ett av landets värsta problem, Dem kommer Peter Eriksson att tackla på ett kraftfullt sätt, om jag känner honom rätt.

Dessutom verkar det som om prestigen släppt när det gäller att hitta enkla jobb för outbildade. Där får både Mikael Damberg och Karolina Skog direkta uppdrag, och även etableringsminister Ylva Johansson; validering och utbildning samt snabbspår. Därtill får Baylan uppdraget att integrera och samordna.

Dåligt? Kan Ardalan Shekarabi driva fram digitaliseringen i offentlig sektor? Kommer Baylan kunna utveckla våra socialt utsatta områden? Ligger inte inrikesminister Ygeman bättre till? Hur blir det med innovationspolitiken? Här får nu Damberg mer tid att driva denna fråga med sina andra statsrådskamrater. Något som medarbetarna klagat på tidigare. Läs OECD, Mikael Damberg, vill jag säga.

Alla som läser min blogg vet att jag ger positivt kritik, vilket betyder att jag ser möjligheterna. Därför blir jag förvånad över alla negativa och nedsättande kommentarer.. TV4 gav lite andra tongångar. Om jag hörde rätt så angav Stefan Löfven en mer proaktiv och förutsättningslös inställning till flera problemområden och utmaningar. Observera att jag fokuserar mig på innovationspolitiken och ekonomisk tillväxt.

OECD: Hela det svenska forsknings- och innovationssystemet behöver förändras

Nu kommer jag till avsnittet i OECD:s  rapport ”OECD Review of Innovation Policy: Sweden 2016” där de övergripande prioriteringarna, strategierna och styrningen behandlas. Min redovisning bygger på OECD:s inledande ”Utvärdering och Rekommendationer”. Det är OECD:s analys och policyförslag som jag presenterar, inte mina egna, som dock i stort sammanfaller med organisationens uppfattning.

OECD säger sammanfattande:

Det är emellertid nödvändigt för Sverige att utveckla en forsknings- och innovationspolitik.

Den svenska forsknings- och innovationsdebatten har varit fokuserad på för eller emot grundforskning eller mer problemorienterad forskning, påpekar OECD. Detta är underligt, då både delarna borde kunna leva tillsammans. Nu kompliceras bilden av de samhälleliga utmaningarna, som måste integreras i den befintliga finansierings-strukturen. Om samhällsutmaningarna ska bemötas effektivt, inte bli ytterligare ett finansieringslager.

Prioritering och samordning av forskning och innovation har alltid varit svår i Sverige, säger OECD. Men, det är inte så underligt när en gemensam vision saknas. Tidigare gjordes framtidsstudier (foresight exercises), men entusiasmen var svag och effekten liten. Detta gällde under de första 5 åren på 2000-talet.

Historien har lärt oss att inte ”pick the winners”, men en prioritering är ändå nödvändig, framhåller OECD. Det bör ske genom att identifiera och prioritera ”enabling technologies”, dvs möjliggörande-tekniker inom styrkeområden. Styrning är här viktigt. En intressent eller grupp får inte ta över utvecklingen.

Den svenska forskningssystemet präglas av den akademiska friheten. Tillsammans med en svag styrning förhindras universiteten att fullgöra den ”tredje uppgiften.” Att universiteten har styrningsformer som hindrar dessa att utveckla sina strategier och adressera samhällsutmaningarna är helt klart problematiskt, påpekar OECD.

Det är också problematiskt att de svenska forskningsråden domineras av akademiker., som är de primära mottagarna av forskningsmedlen. Det är också fel att den privata sektorn har ett avgörande inflytande över forskningsinstituten och RISE. De bristande motkrafterna i finansieringssystemet, som t ex i Vinnova, är illavarslande. De allmänna intresset kommer ofta på undantag, enligt OECD.

Det nyligen etablerade nationella  innovationsrådet borde formulera strategier och svara för en samordning på nationell nivå, föreslår OECD. Detta innovationsråd borde överväga en förändring av hela det svenska forsknings- och innovationssystemet. Det är OECD:s viktigaste rekommendation, framhåller man i sin genomgång av den svenska innovationspolitiken.

I morgon ska jag återkomma till regeringsombildningen, där jag redan nu noterar att en del av mina små rekommendationer har fallit statsministern på läppen. T ex när det gäller exporten. Ovanstående rekommendationer från OECD  kring innovationssystemet tror jag också kommer att få genomslag, om än med fördröjd utlösning.

 

 

 

Stockholm Handelshögskola är nu nummer 28 i världen

Igår kom Financial Times ”Executive education rankings 2016”, som är mycket glädjande för Sverige. För fem år sedan låg Handels på 40:e plats, men nu uppe på 28:e. Detta är inte dåligt, tvärtom. Bäst i Norden!

Läs om detta i ”FT Business Education” som kom igår, den 23 maj. Visserligen står det den 22 maj på länken här, men den tryckta versionen, som jag plöjde igår, är daterad just den 23e. Där finns mycket intressant att läsa.

Vad Financial Times mäter är såväl öppna kurser i det ordinarie kursutbudet och kund-anpassade. De kallas ”Open-enrolment programmes” och ”Customised programmes”. Så här ser de bästa handelshögskolorna ut i världen (för företagsledarutbildning):

På 49 plats kommer en annan Nordisk handelshögskola, BI, Norwegian Business School, Norge

Intressant är att ”utomstående” nu tränger sig på när det gäller att utveckla företagsledare. Den som ligger främst här är inte oväntat McKinsey. Man började 2013 att etablera McKinsey Academy i New York. ”We are a leadership factory ourselves”, säger den ansvarige Charlotte Relyea i en intervju. Och hon har faktiskt rätt, 400 f d McKinsey konsulter leder idag organisationer med mer än 1 miljard dollar i omsättning. En otrolig position.

Andra konsultföretag är också på gång, där Boston Consulting Group, BCG, utmärker sig. Även andra typer av institutioner kommer att ge sig in på företagsledarutbildningen. Så handelshögskolorna kommer inte vara skyddade som branch.

När jag satt och skrev denna blogg, så kom ett mail från IMD:s President Dominique Turpin, som påpekade att IMD nu varit världsetta fem år i rad när det gäller Öppna Program, dvs en handelshögskolas vanliga utbildning. Detta gläder givetvis en IMD-Alumni från 70-talet. Och jag föreställer mig att IMD var lika bra då som nu, även om det inte fanns någon Ranking då. Men det är kanske ett önsketänkande….

 

Skolkommissionen välkommen, men minst 10 år försent

Den 1 april förra året tillsatte regeringen skolkommissionen. Den skulle arbeta i två steg. Först en allmän redovisning med målbeskrivning, nationella målsättningar och en långsiktig plan, som skulle vara klar den 11 januari 2016. Sedan skulle en slutlig redovisning med konkreta och genomföra förslag finnas redovisas i januari 2017, ett år senare.

Vad hände? Jo, den 11 januari i år blev den 16 maj, vilket berodde på att utredningen i mitten på december upptäckte att den inte hann fram. Vips var regeringen där den 17 december 2015 och utredningen 5 månaders respit. Klar skulle den vara i stället den 2 maj i år. Den blev klar den 16 maj två veckor senare för det var väl något som strulade. Totalt en en fem månaders fördröjning. Kan det vara svårigheter att komma överens som gjorde fördröjningen?

Kommissionen ska avlägga sitt slutbetänkande den 17 januari 2017 med nödvändiga författningsändringar. Det ska bli mycket intressant att se hur stor förlängning som det slutliga betänkandet får. Den som lever får se.

Som bas har skolkommissionen haft OECD:s studie ”Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective” som kom den 4 maj 2015, dvs en månad efter att skolkommissionen tillsatts.

Den 18 februari 2014 kom OECD:s genomlysning av den svenska PISA-rapporten från 2012 ”RESOURCES, POLICIES AND PRACTICES IN SWEDEN’S SCHOOLING SYSTEM: AN IN-DEPTH ANALYSIS OF PISA 2012 RESULTS” Den genomgången har tagits bort från regeringens hemsida. Men det är snarare regel än undantag att regeringen tar bort all dokumentation, kritisk eller inte. Trots att det knappast kan vara minnesbrist som styr. Det är bara ytterligare ett tecken på hur dålig regeringens hemsida är. Det ser man varje gång man gör ett besök på hemsidan.

Sedan om innehållet i skolkommissionens analys och förslag. Det finns säkert mycket som är bra, även om det redan väck kritik att statlig styrning ska ske, men det kommunala huvudmannaskapet består.Men, vad som är mest frapperande är den nedtoning som Kommissionen gör av disciplinproblemen. OECD säger att Sverige är bland de sämsta, men enligt kommissionen får man inte överdriva….

Ett av skolans svåraste problem missar Skolkommissionen helt, disciplinen. Man säger följande: ”Disciplinproblemen i svensk skola ska inte överdrivas men får inte heller negligeras.” Sidan 92. Åtgärd: Utredningen ber regeringen att tillsätta en utredning.

Vän av ordning undrar, bortsett från disciplinfrågan i sig, vad en utredning ska göra, om inte utreda och inte be om utredning till. Vad säger Skolkommissionens ordförande Anna Ekström? Kan hon förklara varför man bortser från disciplinfrågorna på detta flagranta sätt? (Totalt nämns disciplin bara 6 gånger i betänkandet, varav två gånger för att hänvisa till elevernas rättigheter)

För de som vet hur det är på många ställen, jag säger inte alla, är det en underdrift som är direkt stötande.

Finns det något som är viktigare för innovations- och tillväxtklimatet i ett land är en god skola? Ändå har skolresultaten dalat ända sedan år 2000. Och först nu verkar politikerna ha fått upp ögonen.

 

 

Varför möter inte Sverige de samhälleliga utmaningarna? frågar OECD

De samhälleliga utmaningarna har varit i topp i EU under de senaste 7 åren, och drev fram Horizon 2020 (egennamn, så något Horisont 2020 finns inte). Sverige intog en ledande roll för att driva fram och tackla de samhälleliga utmaningarna genom Lunda-deklarationen 2009. Det var en en samling i Lund där Sverige var värd för ett EU-möte där alla medlemsländer deltog. Sedan följde en uppföljning i december förra året, med såväl EU-kommissionen som medlemsländerna närvarande och en andra deklaration antogs, och där kommissionären Carlos Moedas spelade huvudrollen. (Sverigevärden var inte närvarande).

OECD prisar Sverige för att drivit fram de stora samhällsutmaningarna som huvudfokus för forsknings- och innovationsarbetet 2009. Men Sverige självt gjorde inte så mycket på området, noterar man i sin utvärdering ”OECD Reviews of Innovation Policy: Sweden 2016″. Vinnova-programmet ”Utmanings-driven innovation, UDI” var ett första välkommet steg, säger man i rapporten. Men budgeten var för liten och insatsen borde ha kompletterats med en ansats också på en högre system-nivå om Sverige på rätt sätt skulle tackla de samhälleliga utmaningarna.

Trots Sveriges ledande roll i utformningen av Lunda-deklarationen finns det fortfarande ingen övergripande nationell strategi för det svenska arbetet med samhällsutmaningarna, konstaterar OECD. Inte heller på myndighetsnivå, som Vinnova, finns en sådan plan. 2012 års forskningspolitiska proposition redovisade inte heller någon övergripande vision.

Det hjälper inte att Sverige – framför allt Vinnova – finansierar svenskt deltagande i flertalet FoU-program i EU, om det inte finns en nationell bas. Det kommer också bli svårare för Sverige att att arbeta meningsfullt i EU:s framtida ramverks-program om Sverige saknar en egen vision och program.

Rekommendationer till regeringen från OECD:

  • Utarbeta en nationell strategi avseende samhällsutmaningarna
  • Integrera en sådan strategi med andra områden, som energi och transporter.
  • Försök spela en ledande roll när det gäller samhällsutmaningarna både på EU- och global nivå
  • Expandera UDI-programmet finansiellt och utveckla målsättningen
  • Utveckla policy-instrument som adresserar fundamentala och tillämpade aspekter på utmaningarna, i stället för att bara fokusera på forskning och innovation.
  • Överväg hur breda intressenter, som inte bara har fokus på FoU, kan engageras i samhällsutmaningarna

 

 

Arbetsmarknad under förändring – till det bättre?

Det är alltid roligt att bli positivt överraskad. Det gällde mig i går när SNS hade sin Arbetsmarknadsdag. Positivt var den erfarenhet på arbetsmarknaden som Tyskland kunde visa upp. Överraskande positivt var också den inställning som Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg visade upp. Seminariet på YouTube. Här presentationerna.

Vad är det som medverkat till att Tysklands arbetslöshet gått ned från 12% år 2006 till bara 6 procent idag? Svaret är mångfasetterat, men den tyske nationalekonomen Holger Bonin gav en bra bild. Men det är inte bara en åtgärd, utan flera tillsammans som gör skillnad. En viktig åtgärd var att alla arbetslösa räkandes in som arbetssökande. En annan viktig ingrediens var att evidens infördes i arbetet (man undrar varför man inte alltid gör detta). Därtill kom att man hade central koll på arbetsförmedlingarna.

Vad som inte funkade i det stora reformpaketet för 10 år sedan var ”empowerment”, ”Me Inc”. Långtidsarbetslösheten har inte heller gått ned. Men skattefria ”Mini Jobs” har varit populära, men mest som ett komplement, eftersom man inte kan leva på dessa. Men en väldigt viktig faktor i Tyskland, som få observerat, är att reallönerna stått stilla i 25 år. Inte undra på att såväl företag som landet Tyskland kunnat ”berika” sig själva. (Detta är mina noteringar)

När det gäller att integrera de nya tyskarna med de gamla, om uttrycken tillåts, har man samordnat integration, migration och arbetsförmedling. Det tyska migrationsverket slagits ihop med arbetsförmedlingen i Tyskland. (Undrar om det skulle fungera här med en sådan koloss?) I Tyskland ställs krav på de arbetslösa att ta yrkesutbildning för att annars förlorar de sin ersättning. Även andra krav finns på de arbetssökande.

Sedan kom generaldirektören  Mikael Sjöberg som verkligen breddade problemen kring fler i arbete och integration. Här gäller det inte bara korta handläggningstider, utan också bostäder, utbildning, hälso- och sjukvärd och socialtjänsten. Men han ville snarare att Arbetsförmedlingen får ett begränsat men klart definierat uppdrag. Och det behövs många reformer, påpekade Sjöberg. Viktigaste åtgärderna som Arbetsförmedlingen nu satsar på är digitalisering och arbetsgivaresamverkan.

Men jag måste ge motbilden från Dagens Industri som funnit otroliga brister i Arbetsförmedlingens arbete.

Men ändock positiv var Sjöbergs uttalande: Låt sju olika lönestöd till arbetslösa bli ett enda (som man kan använda flexibelt). Och förenkla! (Lyssnar politikerna?)

I den efterföljande debatten gav Lernias VD Helene Skåntorp intressanta interiörer från deras arbete i Oskarshamn. Och Anders Lago, fd Södertälje, gav intressanta perspektiv. Bland annat hur invandrare kunde bygga bostäder – i Södertälje. Det kan nog ske på andra platser också. ICA i Södertälje har under åren tagit in 400 invandrare som praktikanter. Alla har inte fått jobb där, men erfarenhet.

Två anmärkningsvärda ting på seminariet. Ingen ansvarig politiker deltog under Arbetsmarknadsdagen. Tydligen ville man inte ställa upp, hade kanske inte så mycket att komma med. Det andra anmärkningsvärda var att 20 av de deltagande kom från regeringskansliet. Men inte en enda kunde ge svar när moderatorn två gånger bad om synpunkter från departementen. (De behöver nog ett eget internt seminarium först)

En utredning ska tillsättas i sommar, direktiven håller på att utarbetas.  Vad får den för perspektiv? Arbetsmarknaden 2.0? Och hur många år får den på sig?

Avslutningsvis en rapport från Delmi, som redovisades på seminariet ”Invandringens arbetsmarknadseffekter”, som visar på kortsiktiga undanträngningseffekter, men långsiktigt beror nog utvecklingen på dynamiken i ekonomin. Intressanta perspektiv med litteratur och erfarenheter från andra håll.

 

Politiken får inte abdikera – utan snarare bli proaktiv

I dagarna kom rapporten Innovativa Metropoler”, som ger en bild av hur andra länder arbetar med att skapa attraktiva städer för såväl näringsliv som människor. Intressant är att de exempel som lyfts fram från nio av världens viktigaste länder inte är de allra största städerna, med något undantag. Att notera är också att kunskapen och infrastrukturen står i fokus. Inklusive boendet. Men det är ändå vad man kan kalla ”världsstäder”.

Genomgången har gjorts av Tillväxtanalys på Näringsdepartementets uppdrag, som en del i regeringens Exportstrategi. Här några reflektioner kring exportstrategin. Projektledare har Magnus Lagerholm varit. Den visar att alla framgångsrika städer, som presenteras här, drivs fram med kraftfull hjälp av politikerna. Övergripande frågor som utbildningssystem, infrastruktur och bostäder eller skatter kan inte enskilda företag, ens i gemenskap, förändra och utveckla.

En generell trend är att ekonomiska incitament ökar attraktionskraften. Regelförändringar är också i blickfånget, och viktiga. IKT, eller digitaliseringens infrastruktur, är en annan. Kanske en avgörande komponent. Det går inte att ta lösningar i andra länder/städer rakt av för att göra våra städer attraktiva. Dessa lösningar är i stället, som Erico Diaco säger i sitt förord, ”inspiration för hur detta arbete organiseras och genomförs” som vi finner i rapporten.

Faktum är att rapporten är riktigt spännande att läsa, för alla städer har sina olika förutsättningar, analyserna görs på olika sätt. Och man kommer fram till skilda slutsatser. Detta sätt att analysera och dra konklusioner kan överföras på andra områden. Så även Du som inte ska arbeta med att ge Stockholm, Göteborg eller Luleå en förbättrad attraktionskraft kan ha stor glädje av läsningen.

Seattle verkar inte ha några verkliga svagheter, men fokuserar ändå på kvantifierbara mål som ska uppnås inom fem år. Här finns en process som skulle kunna passa svenska regioner, påpekar studien. Montreal har problem med att vara alltför råvarubaserad, men noterar också att politiska beslut tar för lång tid och offentlig sektor spretar för mycket. Något som man har funnit en lösning på (problemet känns igen),

Brasilien har kommit in i en dålig ekonomisk utveckling, med sjunkande BNP. Regionerna, som tidigare förlitade sig på federala initiativ tvingas nu agera själva. Det gäller inte minst den södra delen av detta jätteland, som haft central styrning sedan 1800-talet, då militärt styrt. Utmaningarna och initiativen är talande, även för vårt land.

En annan intressant förebild för Sverige, och inte minst Stockholm, är Amsterdam. Dit har man nu lyckats ”locka” både huvudkontor, men också andra centrala funktioner viktiga för företag. Därigenom bygger man upp ett närverk och en kunskap som andra i sin tur kan ha glädje av. Framgång föder framgång.

München är intressant med sitt höga kunskapsläge och fokus på Industri 4.0. Motorn i Münchens attraktionskraft ligger helt i linje med den tyska nationella innovationspolitiken i just Industri 4.0, Vars fokus är att digitalisera de traditionella industrinäringarna..

Sedan har vi utvecklingsländer som Kina och Indien, med helt olika politiska utgångspunkter. Shenzhen tycker jag som exempel är otroligt; en liten fiskeby blir en av världens ledande städer. Men kanske för oss i Sverige att Sydkorea ändå är intressantast som förebild. Ja, mer kan jag inte skriva här, för då blir bloggen för lång.

Notera att om denna rapport kommit om ett år, så vore den hemligstämplad, arbetsmaterial på Näringsdepartementet. Om statssekreterare Oscar Stenström får sin vilja fram.

 

OECD: Länka samman forskning och innovation

OECD kom med sin senaste rapport den 12 och 13 november förra året (i två delar och preliminär, men överensstämmer nästan helt med den slutgiltiga). Denna länk går dock till den sammanlagda, dvs hela rapporten, och har rubricerats som 2016. Men trots att rapporten funnits sedan i mitten på november, och trots att uppdraget gavs för att bli ett underlag for forsknings-propositionen, så tyder allt på att så inte blir fallet. Därtill kommer att den senaste OECD-rapporten hänvisar till 2012 års, där samma kritik och rekommendationer framfördes som idag.

Nu sker det på ett tuffare sätt, eftersom ingenting har hänt i Sverige. Och nu händer inget heller. Varför ger man Världens främsta institution i uppdrag, både 2012 och förra året, att analysera Sveriges innovationssystem om man inte bryr sig?

Detta är min trudelutt till dagens pensum om OECD.

Ett effektivt forskningssystem förutsätter ett  samarbetar med teknologiutvecklingen i landet. I de två senaste forskningspropositionerna har försök gjort genom att stärka industriforskningsinstituten och lanseringen av Strategiska Innovationsområden, SIO. Detta har inte lyckats, konstaterar OECD.

Bakgrunden är den Malmska kommissionen under andra världskriget, som uteslöt en satsning på institut. Den behovsmotiverade forskningen skulle universiteten också sköta. Men detta blev ett marknads och systemmisslyckande för det svenska universitetssystemet. Den stadiga tillväxten av RISE vidimerar detta.

Instituten bör stärkas ytterligare, framhåller OECD. Detta bland annat genom att ägandet överförs fullt ut i statens hand. Ett väsentligt skäl är de samhällsutmaningar som Sverige står inför klarar det nuvarande  svenska forskningssystemet inte av. Det räcker inte med en förändring av ägandet, utan instituten, RISE, måste få erforderliga finansiella resurser som krävs. Det måste till strategisk program också, påpekar OECD.

De mindre och medelstora företagen behöver ett förstärkt stöd genom instituten, menar OECD. Det stöd som sker idag verkar vara felorganiserat, påpekar man. De Strategiska Innovationsområdena, SIO, som är en intressant policy-innovation för att uppmuntra Privat-Public Partnership. Men frågetecknen är stora, enligt OECD, som kommer med följande rekommendationer:

  • Fortsätt utveckla RISE-instituten med en 20-procentig basfinansiering, statligt ägande och finansiera de samhälleliga utmaningarna.
  • Överväg att ge RISE och de regionala universiteten i uppdrag att stödja de mindre företagen. Genom ett långsiktigt och fast service-system
  • Öka finansieringen av initiativ som SIO, för att få dessa branschöverskridande och med större kritisk massa än idag.
  • En ökad SIO-finansiering kräver balans mellan existerande industri å ena sidan och trender och innovationer av banbrytande karaktär å den andra.
  • Analysera SIO-agendorna så att dessa står i överensstämmelse med en övergripande agenda

Nästa avsnitt från OECD:s genomgång av den svenska innovationspolitiken kommer att handla om de samhälleliga utmaningarna.

 

Gör det inte nu, om man kan tillsätta en utredning

”Detta är ju upprörande. Så här får det inte vara”. Detta var forskningsministern Helene Hellmark Knutssons svar i P1 Morgon idag. Frågan gällde de utländska studenterna som i vissa fall får betala dubbelt så hög avgift som motsvarar verklig kostnad. Vad gör ni nu då? blev reporterns fråga.

Svaret: ”Vi ska tillsätta en utredning nu till hösten” om internationaliseringen av universiteten, sa Hellmark Knutsson. Lite pressad av journalisten sa hon ”Inte skyndsamt” med motiveringen att det kan gå fel. Det var ett hafsverk från den gamla regeringens sida, påpekade hon. Men om något uppenbarligen är ”upprörande”. Med tillägget ”så ska det inte vara”. Då kan man väl inte vänta i tre år? Eller?

För utredningen, som inte ska tillsättas förrän i höst får säkert 2 år på sig. Sedan remissbehandling och därefter bearbetning på utbildningsdepartementet och delning, ofta dussintals gånger, i regeringskansliet, För att sedan beslutas av riksdagen. Och sedan ska det genomföras också. Klart 2020? I bästa fall.

Antalet utländska studerande från tredje land (bortom EU) vid svenska universitet var 15.000 år 2011. När avgifterna infördes år 2012 sjönk de direkt till 5.000. Nu nere på 4.000. Den nuvarande regeringen sade sig vilja se över systemet. Vad har hänt? Inget.

Det är så här svensk politik fungerar:

De svenska politikerna tror att världen väntar medan vi utreder eller funderar på om vi inte kanske borde utreda

Det finns många exempel på detta: Snabbutredning om hur vi ska ta hand om flyktingarna fick 2 år på sig. För att validera flyktingarnas kunskaper för utbildning och inträde på arbetsmarknaden tillsattes en delegation. Den fick dubbel tid på sig, 4 år, att utarbeta en strategi för detta. Digitaliseringskommissionen fick inte föreslå hur deras förslag skulle genomföras. Men den fick ett extra år på sig att utreda mer. Detta är inte gammal skåpmat, dessa tre politiska beslut togs i november 2015.

Det kan tilläggas att OECD i sin studie 2012 uppmärksammade den bristande internationaliseringen av svenska universitet. Inget hände. Det upprepades av OECD i den studie man gjorde 2015, men som regeringen inte verkar ha tagit del av – ännu. I den senaste OECD-rapporten finns internationaliseringen på 22 olika ställen. Så det är bara att läsa, och ta till sig.

Det finns mycket mer av oförmåga i svensk politik, men skulle jag ta upp allt jag snubblar på blev det minst ett blogginlägg varje dag. Skulle jag därtill gräva, då räcker tiden inte till för alla bloggar. Och jag vill ju uppmärksamma annat också, både inom och utom landet.