Vad kan man säga om gängbrottsligheten?

Klanerna är system-hotande för Sverige, säger Rikspolisen. Det här blir samhälls-hotande därför att man förskjuter makten från staten till familjen, säger Linda H Staaf, chef för polisens underrättelseenhet. Detta sa också biträdande Rikspolischefen Mats Löfving i Ekots Lördagsintervju.

Stefan Löfven i Göteborg den 14 augusti 2018:  “polisen måste få de resurser som krävs” Tre månader senare, när Stefan Löfven bildat regering talar både Rikspolisen och SÄPO om vad som krävs i två parallella skrivelser till regeringen.

Den 11 september 2019 presenterar regeringen sitt 34-punktsprogram med förslag på åtgärder mot gängkriminaliteten. “I Sverige ska alla vara trygga, oavsett var man bor. Kampen mot det grova våldet och nyrekryteringen till gäng- och nätverksmiljöer måste intensifieras.” Nu, efter ett helt år, är bara två av de 34 punkterna genomförda. Vad säger man? Snabbhet eller Långbänk?

Samtidigt som regeringen lägger fram sin rekordstora budgetproposition larmar Kriminalvården att man tvingas gå upp i stabsläge. Fängelserna är överfulla och utbyggnaden har inte skett i den takt som behövs. Riksåklagaren är bekymrad då man inte fått de begärda anslagsökningarna i budgeten, för då kan man tvingas säga upp åklagare framöver. Domstolsverket får inte heller vad det behöver, vilket särskilt gäller migrationsdomstolarna.

Ett stort antal utredningar pågår i syfte att stoppa gängbrottsligheten. Jag har identifierat ett 10-tal, där den viktigaste är Trygghetsberedningen som ska ta ett helhetsgrepp om brottsligheten. Den ska vara klart först om drygt fyra år, den 31 oktober 2024. Det som görs dessförinnan får väl betraktas som provisorium. Långbänk?

Sverige intar utan jämförelse den främsta positionen i Europa när det gäller gängkriminalitet. Bland annat är det 10 gånger vanligare med skjutningar i Sverige än i Tyskland. En stor del av svenska folket tror inte att politikerna klarar av gängbrottsligheten. Idag bor uppskattningsvis cirka 600.000 människor i de utsatta områdena som gängen dominerar.

Hur anmärkningsvärt det än kan låta, så existerar gängbrottslighetens vänner. Du som tvivlar kan läsa Finns verkligen gängbrottslighetens vänner?

När vi talar om brottslighet får vi inte glömma bort den brottslighet som drabbar företagen. Det sker givetvis inte bara i de utsatta områdena, även om företagen där är mer utsatta än i övriga landet. Företagens brottslighet kostar 100 miljarder årligen och det verkar inte finnas ett stopp för den.

Det har kommit tre nya böcker om klan- och gängkriminaliteten:

Lasse Wierup “Gangsterparadiset

Fredrik Kärrholm: “Gangstervåld: Den nya brottsligheten”

Johanna Bäckström Lerneby: “Familjen

Finns det något som stör vårt land som gängkriminaliteten? Lag och ordning kan inte upprätthållas i Sverige. Och de ansvariga politiker gör inte vad som krävs. Staten gör inte det som är dess huvuduppgift.

PS Vi ska lära våra barn, eller barnbarn: “Ge rånarna allt direkt, kära barn!”

Tänk vad Sverige kunde varit om vi utnyttjat vår potential!

Idag ska jag vara både positiv och negativ. Var hade Sverige varit om vi utnyttjat vår potential? Dagens Industris Andreas Cervenka ger ett svar: 160.000 mer i inkomst per invånare i vårt land. Inte dåligt, nej fantastiskt. Femton förlorade år för svenskens plånbok heter artikeln. Den kanske är lite komplicerad att förstå, men inte alls obegriplig. Lägg några extra minuter på läsningen och Du kan förklara för andra.

Mellan 1995 och 2007 ökade vår ekonomi, BNP, med 3 procent årligen. Sedan kom finanskrisen 2008. Därefter har den ekonomiska tillväxten varit låg, fram till 2014 obefintlig, sedan har det gått lite bättre.

Men om man tar med de prognoser som finns med BNP i år ned 5,5% och sedan upp mellan 2 och 3% de kommande tre åren, så blir tillväxten under perioden 2007 – 2023 endast 0,7 procent i Sverige. Skillnaden mellan en 3-procentig och en 0,7-procentig utveckling ger hela 160.000 kronor per svensk. (Lägre än om vi fortsatt med en 3-procentig BNP-ökning)

Låt oss titta på Tyskland, för att få en jämförelse. Där steg BNP mellan åren 2007 och 2019 med hela 2,6 procent. Det ska sägas att Sverige är inte ensamt att ha en dålig ekonomisk utveckling, men per capital ligger vi i botten.

Varför har det gått så dåligt för Sverige? Skälen är nog två (egentligen tre, se längre ned). För det första har vi haft en kraftig befolkningstillväxt, och den tillväxten har inte producerat, utan kostat stora pengar i stället. Därtill kommer att produktiviteten i Sverige varit låg. 

Men när Magdalena Andersson stoltserar med den förnämliga svenska ekonomiska utvecklingen, så ger hon inte den riktiga bilden. Hon talar om BNP-ökningen för landets Sverige och inte per invånare, per capita. Det är inte bara att lura sig själv utan gravt missvisande.

För två år sedan gjorde professor Johan Eklund, VD för Entreprenörskapsforum, en liknande beräkning. Tillsammans med Per Thulin. “250 miljarder fattigare!” heter studien. För normalhushållet hade det blivit en halv miljon bättre ekonomiskt per år, enligt den rapporten. Nästan samma resultat som Dagens Industri kommer fram till nu.

Det finns ett skäl, som inte anges, som möjliggjort den stora befolkningsökningen och den låga produktiviteten. Det politiska systemet, de politiska besluten. eller avsaknad av beslut (Långbänken)

PS Under månader tog Corona och Pandemin över bloggen. Sedan kom gängkriminaliteten och klanerna. Därför är det så skönt att få höja blicken. Sverige är fantastiskt, men tänk vad vårt land varit om potentialen hade utnyttjats. Därför får inte det omedelbara ta över det långsiktiga.

Landets företagare upplever att regelbördan ökat 9 gånger mer med S-regeringen

Alla regeringar i Sverige har utlovat lättnader i regelverket för företagen. Men, sedan har man gjort tvärtom. Trots att alla vet att krångliga och många regler hindrar företagen och minskar både expansion och nya jobb. Varför kan inte politikerna åtgärda detta?

Kan det vara samma oförmåga att förstå hur företagen fungerar som när det gällde stödet till företagen i Pandemin? Säkert, säger jag. Och varför tar man inte råd av de som kan företagen? Kan det vara så att politikerna tycker det är roligt att leka med lagstiftning och regler?

Nu har Näringslivets Regelnämnd, som representerar landets näringsliv, kommit med en mycket intressant studie: “Företagsklimatet i Sverige Över ett decennium med upplevt regelkrångel”. Den redovisar utvecklingen från 2009 till 2020.

Det är en skrämmande läsning. Varje år, med ett undantag, så tycker landets företagare att reglerna blivit krångligare.  Året 2011 slopades revisionskravet för mindre företag med högst tre minjoner i omsättning. Det året var det fler företagare som tyckte att reglerna blev lättare än svårare.

Utvecklingen är dock väldigt olika under Alliansregeringen jämfört med den nuvarande socialdemokratiska regeringen. Under perioden 2009 till 2014, då Alliansen hade regeringsmakten ökade regelkrånglet med knappt 20 procent per år.

Under S-regeringens år 2015 – 2020 har regelkrånglet blivit i genomsnitt 9 gånger värre varje år, jämfört med tiden då Alliansen styrde. Detta enligt de berörda, landets företagare. Måttet är en jämförelse mellan de som anser att reglertvånget blivit hårdare respektive lättare under varje år, jämfört med det gångna året.

Under Alliansens år var det i genomsnitt 11 procent som tyckte att regelbördan blev lättare, mot 13 procent som tyckte att bördan blivit större. Under Stefan Löfvens regering upplever i genomsnitt 28 procent av landets företagare att regelbördan blivit tyngre, mot ynka 3 procent som tycker att den lättat. Varje år. Det är otvetydigt att de gångna fem åren varit väldigt mycket sämre för landets företagare än motsvarande period tidigare. När måttstocken är regelkrånglet.

Har regelbördan någon betydelse för företagens utveckling? Två tredjedelar svarar att de skulle kunna anställa fler och/eller öka försäljningen om regelbördan minskade. En tredjedel av landets företagare tror inte att regelbördan spelar någon roll.

Näringsminister Ibrahim Baylan i den nuvarande regeringen har inlett ett arbete för att förenkla.. Det uppgav han för ett år sedan. Han gav sig ut på en “förenklingsresa I december förra året hade Baylan träffat 75 företag under sina förenklingsresor. Då gav näringsministern Tillväxtverket i uppdrag att bearbeta de förslag som de 75 företagen kommit med. Den utredningen redovisades den 30 juni. En redovisning av bilagor och andra synpunkter på förenklingar finns här.

Nu i september kom en utredning om att förenkla för de allra minsta företagarna, men bara på skattesidan. “Enklare skatteregler för enskilda näringsidkare”. Nu ska den utredningen, 301 sidor, ut på remiss, behandling i regeringskansliet, beslut i regeringen och Lagrådsremiss innan det blir proposition om några år. Sedan är det riksdagens uppgift att behandla och besluta, om det gäller lagstiftning. Vi får se vilken skillnad den kan göra för att minska regelbördan.

I april tillsattes en annan regelförenklings-utredning som ska vara klar i nästa vecka, den 30 september. “Enklare regelverk för mikroföretagande och en modernare bokföringslag” (Kors i taket så snabbt). Vi får se vad den kommer fram till.

Hur man lyckas med den viktiga skolan

Den svenska skolan har inte lyckats, och flumskolan har jag bloggat om många gånger. Här har de ansvariga politikerna i decennier stoppat huvudet i sanden. De har inte förstått hur viktig ordning och reda är. Istället verkar man fuska med Pisa-testerna– Professor Magnus Henreksson har gått i bräschen för att påvisa hur flummig skolan är, och vad som borde komma i stället. En bra illustration finns i Kvartal från hösten 2019.

I lördags kom en synnerligen intressant kolumn i Svenska Dagbladet skriven av professor Inger Enkvist “När elevernas utbildning inte är det viktiga. Läs den! Hon redovisar där en studie som ekonomiprofessorn Thomas Sowell, Stanford University, genomfört. Han har redovisat studien i sin nya bok “Charter schools and their enemies“. En otroligt häftig recension finns i National Review. En intervju som Peter Robinson gjorde finns här, både länk till video och en textversion.

Så över till huvudresultatet av Sowells studie, som Inger Enkvist redovisat. Det är inte fattigdom och diskriminering som ger dåliga skolresultat. Det är felaktig läroplan, olämpliga uppföranderegler och låga förväntningar. Sowell har gjort en stor studie i New York  i både offentliga skolor och i friskolor. Eleverna är övervägande afroamerikaner och spanskspråkiga. Jämförelsen sker mellan 23.000 friskole-elever som studerar i samma byggnader som elever i offentliga skolor (de går alltså i samma byggnader).

Dessa två elevgrupper, de offentliga och de som går i friskolorna, har exakt samma bakgrund och gör exakt samma test i mattematik och engelska. Detta är resultatet: I friskolorna når 70 procent av eleverna den högsta eller näst högsta nivån i mattematik. I den offentliga skolan är det 10 procent.

Resultatet i engelska får 65 procent av eleverna i friskolorna något av de två toppresultaten. För de offentliga eleverna når endast 15 procent upp till de två bästa testbetygen.

Inte underligt att det står 50.000 elever i kö i New York till friskorna.

Framgångsmodellen är inlärning, ansträngning och ordning. Detta bör nu svenska skolpolitiker och administratörer studera och ta till sig. Men först: Läs Inger Enkvist artikel!

Resultatet är alldeles fantastiskt. Det är 7 gånger fler i friskorna som får goda resultat i matte jämfört med i de offentliga skolorna i New York. I engelska är det drygt 4 gånger fler elever i friskolorna som får bra betyg i engelska än i de offentliga skolorna. Och det är samma sorts elever i samma områden och i samma skolbyggnader, med lika dana förutsättningar.

Skillnaden är alltså fokus på ordning, lärande och ambition. Detta gäller säkert i Sverige också. Se på Engelska Skolan, det sa vår nuvarande utbildningsminister Anna Ekström var ett föredöme. När hon var generaldirektör för Skolverket. Den förebilden gäller fortfarande, även om ministern svängt 180 grader. Det är talande nog. Men knappast imponerande.

 

Regeringens stödpaket är krångliga och inte anpassade till verkligheten

Visst är det fantastiskt, regeringen vill hjälpa landets företag (företagare och anställda) när Pandemin slår till. Utmärkt! Men, regeringen tar inte reda på hur dessa stödåtgärder bör utformas. Och inte tar man in expertis heller, utan det blir i första hand finansdepartementet som killgissar, för att använda John Hasslers språkbruk i en krönika i Expressen i april.

Detta har jag skrivit om i min blogg otaliga gånger och undrat varför.inte den svenska regeringen gör som alla andra länders regeringar. Skaffar in kompetens utifrån. Men, som vanligt, inte nog med att regeringen missar, utan i vårt land har, vad jag vet, journalisterna inte ställt en enda fråga till Magdalena Andersson eller andra företrädare för regeringen om kompetensen.

Nu har vi svart på vitt. Organisationen Företagarna, som har drygt 60.000 medlemmar, mest mindre och medelstora företag har undersökt hur företagen reagerat och vilka behov de har och har haft. Undersökningen gjordes i juni månad och resultaten redovisas i en alldeles färsk rapport från igår:

 Coronakrisen Företagarna om regeringens krisåtgärder och behovet av återstart på företagens villkor

Här är resultatet i korthet:

  • 39 procent av landets företagare uppger att de haft behov av stöd
  • Företagarna beskriver regeringens krisåtgärder som både otillräckliga och krångliga
  • Nästan häften av företagarna, hela 47 procent, säger att stöden inte är anpassade efter deras företag – Går alltså inte att använda.
  • Regeringens otydlighet och ständiga förändringar i krisåtgärderna har skrämt företagarna, då var tredje har trott sig kunna bli återbetalningsskyldig

Undersökningen är genomförd under juni månad i en panel på 3000 medlemmar i Företagarna, med en svar av 24 procent, eller 773 svarande. Med en modell som SCB använder har resultaten sedan korrigerats så att de avspelar företags-Sverige.

 

 

 

Finns verkligen Gängbrottslighetens Vänner?

Detta är en fråga som nog Du, och i vart fall jag, brottats med. Inte minst sedan jag skrev en blogg på temat “Gängbrottslighetens vänner ställer upp” i måndags.

Svaret på frågan är nog att ingen direkt villl främja de gäng och klaner som idag begår allvarlig brottslighet och t o m dödar – även oskyldiga i stridens hetta. Alla vill säkert att de gäng-kriminella reduceras, att deras grepp över utsatta områden minskar, och så småningom upphör helt.

Men, det finns grupper som är “Nyttiga Idioter” och därför blir Gängbrottslighetens Vänner. Vilka är då dessa?

  • De godtrogna som alltid tror att människan i grunden är god bara den får ett bra boende, mat för dagen och god utbildning
  • Integritets-aktivisterna som tror att alla ingrepp i form av övervakning, avlyssning, visitering, tillträdesförbud etc innebär en inskränkningen i individens frihet.
  • Gäng-advokaterna, ett 50-60-tal som blir förbindelselänken till övriga delar av de kriminella gängen.
  • Advokatsamfundet, som regelmässigt invänder mot kameraövervakning, avlyssning, hävande av sekretess mellan socialtjänsten och polisen och andra åtgärder som kan vara integritetskränkande (enligt Samfundet) Inte heller stoppar man gängadvokaternas framfart.
  • Domstolarna som idag kräver starkare bevisning än tidigare och inte heller idag ser till helheten, som man gjorde tidigare, utan ifrågasätter varje bevis för sig.
  • De journalister som alltid vill ifrågasätta hårdare straff eller integritetskränkande insatser mot de kriminella gängen och gärna vill få fram uppgifter att sådana uppfattningar är svart-bruna. (Genom intervjuer)

Nu kan vi notera, kors i taket, att en person som står för mycket av all kriminolog-flum genom tiderna, Jerzy Sarnecki, nu vill ha klart strängare straff, även för de yngre grova brottslingarna.

Som jag skrev i ett nyhetsbrev nyligen, så är jag lite optimistisk, ser ljuset komma, inte från ett annalkande tåg utan som en upplysning. Ett skäl är den reaktion som sker gentemot de kriminella gängen och klanerna både bland vanligt folk och bland politikerna, även om det går för långsamt. Men det går åt rätt håll och för att citera SVT:s Mats Knutson: Utan en klar förändring av gängkriminaliteten före nästa val är Stefan Löfven “körd”.

Politiken lamslås av utredningshysteriet och oförmågan att fatta beslut

Nyligen bloggade jag om alla utredningar som satts igång för att utreda vad Sverige bör göra för att komma tillrätta med gängkriminaliteten. Den stora utredningen med 11 ledamöter och 26 experter har fått dryga fyra år på sig. Den kallas för Trygghetsberedningen. Men det kan väl inte vara tryggt att bara utreda, utan att göra något. Vi får vänta till 31 oktober 2024.

Ingen tror att detta är sant, men det är det.

Har har vi alltså Långbänken av svensk modell i sin prydno.

Och Långbänken är ännu värre än detta. Själva ursprungliga utredningen, Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) , tillsattes 2000, för exakt 20 år sedan. Den var klar i maj 2005 och hade lagt fram sex delbetänkanden och kom då med sitt slutbetänkande på mäkta imponerande 490 sidor. En del av förslagen genomfördes med många år av dröjsmål, men långt ifrån alla. Nu ska frågorna utredas igen. Ny Beredning alltså, klar i oktober 2024

Dessutom pågår parallelt ett 10-tal andra utredningar som berör gängbrottsligheten

Idag presenterades en annan långbänk, Migrationskommitténs förslag “En Långsiktigt hållbar migrationspolitik, SOU 2020:54. Den är på hela 684 sidor.. Nu ska den ut på remiss till otaliga instanser. Både Stefan Löfven och Morgan Johansson har lovat att hela utredningen ska gå ut, samtidigt som MP säger nej. Vi får utgå ifrån att statsministerns ord håller, men osvuret är bäst. Han har backat många gånger förr, inte minst när det gäller migration.

Tänk vilken tid det tar i förmodligen 100 remissinstanser (minst) som ska yttra sig. Varje beredningsgrupp ska läsa igenom hela betänkandet. Sedan skriva sina yttranden. Utredningen har inte kunnat komma överens, trots att detta var uppdraget, så det blir en svår och delikat behandling i remissinstanserna.  Återkommer till detta framöver.

Andra långbänkar, några axplock:

Det hjälper inte med en ny regering om inte regeringskansliet fungerar. Där regerar Långbänken

Gängbrottslighetens vänner ställer upp

Dagen det hände. Då polisen tog bladet från munnen och började tala om utländska klaner. Lördagen den 5 september intervjuades biträdande rikspolischefen Mats Löving i Ekots Lördagsintervju.

Därefter har Gängbrottslighetens vänner gjort vad de kunnat för att misskreditera både uppgifterna om klaner, men också uppgiftslämnaren Mats Löving. Det började med Eko-redaktionen.

I går kom Agenda med en tuff utfrågning av Mats Löving. Där ställde programledaren Camilla Kvartoft de svåra frågorna. Rätt. Han klarade detta galant, och bilden av klanerna framstod tydligt

Sedan frågades vice riksåklagaren Marie Lind Thomsen ut, som också klarade den tuffa utfrågningen med den äran.

Därefter var det dags för den nu sittande regeringen att ställas till ansvar för läget idag, efter sex år då gängkriminaliteten bara blivit värre och värre. Ansvaret för för dagens kriminella situation var i studion Regeringens företrädare Mikael Damberg, som frågades ut, men alla bortförklaringar accepterades.

Du som inte tror mig, lyssna själv.

Tilläggas kan att Camilla Kvartoft säkert gjorde vad hon trodde räckte genom att fråga “Hur är det då möjligt att de kriminella nätverken och klanerna har kunnat växa sig så starka?” Men sedan accepterades bortförklaringarna. Ingenting om de 10-tal utredningar om gängen som pågår och som har mer än fyra år på sig, allt medan gängen växer sig allt starkare.

Här ytterligare axplock från de försök som görs för att störa verkligheten och som skyddar både kriminella gäng och klaner:

Varför vill man inte tala om klaner, inte ens när man inser att det är klaner. Skälet torde heta Rom-registret från 2013 som spökar. Det beskriver Expressens Anna Dahlberg utomordentligt väl i en ledare.

 

Ekoredaktionen gör vad den kan för att ifrågasätta klanerna

Det är fredag morgon och Eko-redaktionen gör vad den kan för att ifrågasätta vice rikspolischefen Mats Löfvings uppgifter om klanerna. Ekot påstår att det finns intern kritik mot uttalandet om klanerna. Redaktionen hänvisar till kontakter med de sju polisregionernas underrättelseenheter. Sedan intervjuar man två underrättelsepoliser, en i Syd och en i Väst.Den bilden Ekot försöker förmedla är att Mats Löfvings uttalande kan ifrågasättas. Klanproblematiken är nog inte så stor.

Förvisso framkommer en nyanserad bild av klanerna, det finns medlemmar i en släkt-klan som inte är kriminella. Löfvings uttalande kan vara för generaliserande, säger en polis. Men sammantaget så stödjer dessa två intervjuer Löfvings uttalande, och innebar inte någon egentlig kritik. Snarare tvärtom. En av talespersonerna säger att även de som inte är kriminella har “en oerhört stark lojalitet” med klanen.

Redan tidigare, den 7 september, har Ekot gjort försök för att få fram kritik mot Mats Löfvings uttalande om klanerna. Man intervjuade underrättelseavdelningens chef Linda H. Staaf. Hon skulle ge en annan bild av klanerna, sades det. Men, där gick Ekot på en mina för Lind H Staaf förstärkte i stället Löfvings uttalande med att tala om infiltrationen i samhället från just dessa klan-släkter.

En artikel i Dagens Nyheter idag hjälper till att förringa klan-problematiken i en nyhetsartikel. “Delar av polisen vill inte prata om begreppet klaner”. Artikeln i sig ger dock ingen enhetlig uppfattning hur kritiken i poliskåren egentligen är, om den finns överhuvud taget. Och DN:s kriminalreporter, Lasse Wierup, skriver på samma tidnings-uppslag en betraktelse under rubriken “Man har inget val – man föds in i klanen.” *Den artikeln ger en kristallklar bild av hur klanerna fungerar.

Det ska sägas till sist att Morgonekot avslutade sitt första inlägg – och det längsta – med att Mats Löfvings uttalande grundade sig på en underrättelserapport från i januari i år. Det talar ju för att uppgiften som Löving redovisat är baserat på en kartläggning som Rikspolisen gjort internt. Och som är en korrekt bild av det kriminella klan-läget i vårt land. Men senare under nyhetsmorgonen nämndes inget om källan, rapporten från i januari månad.

Så här enkelt är det för en stor nyhetsredaktion som Eko.redaktionen att ifrågasätta en viktig uppgift  om de kriminella gängen. Vi kommer många gånger framöver höra de som försvarar gängen och brottslingarna (V, MP och delar av S) att säga “Påståendet om de kriminella klanerna har ifrågasatts av polisen själv. Det har Dagens Eko redovisat”.

PS TT har redan gjort en stor artikel om att det finns intern poliskritik mot uppgifterna om kanerna. Det “rapporterar Sveriges Radio Ekot”, säger TT. (Den riktiga bilden hade varit: Mats Löfving får stöd, det finns en rapport om klanerna som visar detta, men det finns undantag)

Långbänken och utredningsraseriet om brotten värre än man tror

Den stora utredningen om brottsbekämpningen blir inte klar förrän om dryga fyra år. Sug på den karamellen! Fyra år drygt. Den 31 oktober 2024 ska Trygghetsberedningen lämna sitt slutbetänkande. Denna beredning ska enligt direktiven göra följande:

  • Kartlägga de viktigaste kriminalpolitiska utmaningarna för samhället
  • Analysera rättsväsendets förmåga – och andra aktörers – att möta utmaningarna på det förebyggande och brottsbekämpande området
  • Bedöma förmågan att ge stöd och skydd för de brottsutsatta
  • Överväga hur forskning och innovation kan användas för att förebygga och utreda brott
  • Visa hur ett modernt straffsystem ska utformas så att de kriminalpolitiska målen kan uppnås.

Trygghetsberedningen tillsattes i mars i år, 2020. Den ska slutredovisa sitt arbete den 31 oktober 2024. Under tiden ska den ge årliga delredovisningar.

Trygghetsberedningen består av

  • 11 ledamöter
  • 2 sekreterare (idag)
  • 5 sakkunniga
  • 26 experter

Själva Trygghetsberedningen består av följande ledamöter:

  • Johan Forssell, riksdagsledamot
  • Johan Hedin, riksdagsledamot
  • Ingemar Kihlström, riksdagsledamot
  • Fredrik  Lundh Sammelin riksdagsledamot
  • Adam Marttinen, riksdagsledamot
  • Louise Meijer, riksdagsledamot
  • Kristina Nilsson, riksdagsledamot
  • Katja Nyberg, riksdagsledamot
  • Johan Pehrson, riksdagsledamot
  • Linda  Westerlund Snecker, riksdagsledamot
  • Johanna Öfverbeck, ersättare i riksdagen

Vad händer efter drygt 4 år som beredningen nu har på sig? Jo, först ett betänkande som säkert blir på 1000 sidor eller mer med bilagor och delbetänkanden. Sedan följer en remiss till domstolar, myndigheter, organisationer och andra instanser med intresse av brottsbekämpning och brottsprevention. Sedan behandling i regeringskansliet där man går igenom utredningen och remissvaren. Sedan skickar regeringen ett förslag till lagrådet och så småningom lägger regeringen en proposition på Riksdagens bord. Där vidtar sedan behandling i olika riksdagsutskott. Sedan fattar Riksdagen beslut.

Trygghetsberedningens slutförslag kan vara genomförd under perioden 2026-27, om inte nya utredningar ska tillsättas och behandlas.

Sedan finns det 9 andra pågående utredningar som berör gängkriminaliteten och de nyanländas möjligheter att lyckas i skolan och i arbetslivet. Som jag har hittat. Det finns säkert fler, och dessutom några utredningar som ännu inte tillsatts. Det blir för tungt att redovisa dessa här, så jag ber att få återkomma.

Sedan finns det en regeringsstrategi från mars 2017: Tillsammans mot brott – ett nationellt brottsförebyggande program: 

Allt detta är ingenting annat än en enda stor Långbänk – eller om man så vill: En enda soppa av utredningar som verkar skapad för att undvika att göra något. Gängbrottsligheten får fortsätta utvecklas och de nyanlända<s integration i samhället ligger också fortfarande i utredningsmaskineriet.