Om Håkan Gergils

Håkan Gergils är född i Uddevalla och har varit verksam i Aktiespararrörelsen, bland annat som ordförande i Aktiespararnas Riksförbund 1976-1981. Intresset för innovationspolitik resulterade i ett analysarbete för industriforskningsinstitutet Acreo i slutet av 1990-talet. Sedan fortsatte forskningen om innovationssystem inom ramen för ett stort projekt på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, och ett antal böcker författades, en till och med på kinesiska (översättning). Under senare år har Gergils varit verksam vid Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, inom innovationsprojektet "Innovation för tillväxt" som Senior Advisor. I IVA:s nya projekt "Innovationskraft Sverige" är han med i styrgruppen, som leds av Rune Andersson. Idag är Gergils även Senior Advisor till Entreprenörskapsforum och arbetar även med uppdrag för andra företag och organisationer.

Kan man glömma bort 1000 mail? Ja, om man är en myndighet

För en vecka sedan avslöjade Dagens Nyheter att Pensionsmyndigheten inte tagit del av mail som skickats sedan maj 2009, åtta månader innan myndigheten bildades. Då lade man nämligen upp ett e-postlåda kallad info@pensionsmyndigheten.se. Avsikten var tydligen att den vägen få in handlingar från sökanden till tjänster på myndigheten, som formellt startade 2010.

Det verkar som om Pensionsmyndigheten kan ha missat arbetssökande, eftersom man kanske inte tog del av inkommande mail från arbetssökande.. Myndigheten undersöker nu om man missat uppgifter, bilagor till ansökningar och annan information, som kan ha gjort att sökande blivit lidande.

Men kontot har tydligen funnit kvar, och det har totalt inkommit 1000 mail, varav 600 verkar vara seriösa, rör pensioner eller myndigheten. Du som läser detta undrar hur kan sådant hända, saknar man kontinuitet eller bryr man sig inte? Jo, så är det när myndighetens personal i huvudsak består av 9-5-människor.

I tisdags kom DN tillbaka till de 1000 borttappade emailen på Pensionsmyndigheten. tidningen berättade att Justitieombudsmannen, JO, nu ska granska Pensionsmyndigheten. Men då visar det sig följande:

En medarbetare på JO undersökte den egna myndigheten den 6 februari, dagen efter DN:s avslöjande om Pensionsmyndigheten. Vad hittade han? Jo, att JO också har en obevakad e-postlåda, som ingen brytt sig om. Den skapades år 2012, så den har varit i funktion kortare tid, man har alltså 7 år gamla email, som ingen har tagit del av eller behandlat. Och de är många fler än på Pensionsmyndigheten

Det rör sig om totalt 2.400 mail som handlar om pågående JO-ärenden. Bara förra året kom det in 300 mail som JO således har struntat i. Vad säger då Chefs-JO Elisabeth Rynning? JO:

  • ”jättetråkigt”
  • ”allvarligt”
  • ”inte roligt”

Givetvis borde tjänsteansvar finnas (det togs bort för många år sedan) och chefen, som har ansvar, borde självmant ha slutat. Misskötsel, oförmåga eller nonchalans?

JO:s egen stora försumlighet har myndigheten nu anmält till Datainspektionen. Men ansvaret?

Denna nyhet har Dagens Nyheter redovisat, men sådan här misskötsel verkar vara norm. För vad jag kunnat se har andra media inte tagit upp den exempellösa misskötseln. De konstaterar kanske bara som Chefs-JO, ”det är inte roligt”, men allt kan ju inte vara roligt….

Annie Lööf håller stilen, och Stefan Löfven får hänga med

När Jan Björklund kastar in handduken får alla liberala medborgare ställa sitt hopp till Annie Lööf. Hon lät sig intervjuas i Dagens Industri igår. Den intervjun är viktig och behöver läsas. Inledningsvis vill jag för egen del säga att jag tycker att Annie Lööf och Jan Björklund gjorde fel som satsade på en S-regering, men… Nu är vi där, jag har sagt det tidigare, och då får vi som vill Sveriges bästa gilla läget.

Faktum är att Stefan Löfven i efterhand kan komma att jämställas med Richard Nixon, som gjorde upp med Kina. Kanske bli det den f d fackbasen som ändrar på turordningsregler och inför en låglönetrappa.

Även om mycket tjuv och rackarspel är möjligt i politiken, särskilt när man har regeringsmakten, så måste vi ändå tro på ett givet löfte. Så statsminister Stefan Löfven bör få tilltro till sina löften i 73-listan till dess att motsatsen bevisats. I den här korta intervjun säger Löfven att Januariöverenskommelsen ”binder” alla fyra partier i de frågor som man har avtalat om.

Så åter till Annie Lööf och hennes intervju i Dagens Industri igår. Några viktiga citat:

“Vänstersvängen är nu avbruten och Socialdemokraterna måste genomföra liberal politik som är bra för Sverige och det svenska näringslivet”

“Det här är unikt i svensk politik att Socialdemokraterna går med på så kraftfulla reformer”

“Att de skulle gå med på att ta bort värnskatten, sänka marginalskatter, att förändra arbetsrätten och göra om Arbetsförmedlingen i grunden, det kunde inte så många tro för bara ett halvår sedan.”

“Skattereformens syfte är att sänka det totala skattetrycket”

“Det här är ett avtal mellan partierna och Socialdemokraterna har skrivit under på att de här punkterna ska genomföras”


En del säger att C och L inte har något att sätta emot regeringen. Det tror jag att Stefan Löfven är klar över att de kan. En bruten Januari-överenskommelse kan leda till en misstroende-votering med hjälp av M, KD och SD. Det har skett två gånger under hösten 2018. Givetvis kommer C och L inte prata om detta utåt förrän det är aktuellt. Men, Stefan Löfven är ingen dumsnut. Han förstår, vilket tar sig uttryck i att han svartmålar SD på ett sätt som underblåser hat.Något som SD:s drygt en miljon väljare inte kan vara särskilt bekväma med. Det är tur att deras partiledare är så återhållsam med orden.

Hur fungerar Sverige egentligen?

Det börjar nästan bli tjatigt att säga att den svenska administrationen inte fungerar särskilt väl. I 100-tals blogginlägg har jag påpekat detta. Och väldigt tråkigt. Nu kom i fredags en rapport om brandkatastrofen i somras. Skogsbrandutredningen redovisade sitt betänkande.

Utredaren Lars-Åke Björklund lämnade då över utredningen, Skogsbränderna sommaren 2018, till inrikesminister Mikael Damberg. Utredningen är mycket kritisk. Den säger att Sverige inte är rustat för denna typ av händelser, som stora bränder utgör. Utredaren konstaterar vidare att de förslag till åtgärder som utredningen efter storbranden 2014 föreslog inte genomförts. En hårdare kritik får man leta efter, även om ordvalet är diplomatiskt.

Vem har ansvar för att åtgärder inte genomförts under de fyra år som gått efter Västmanland-branden? Svaret: Regeringen.

Men tro inte att den otillräckliga beredskapen inför stora bränder är unik, den är i stället en indikation på av hur det tyvärr ser ut på många håll i vårt till synes välordnade land. Och jag säger det ingen: Tråkigt att behöva skriva om detta, men skälet är att de ansvariga politikerna inte går från ord till handling. Alla de problem vi har i samhället säger politikerna att de åtgärdar, att det ska bli så bra. Men, det blir inte så. Tänk om vi utnyttjat vår potential i stället för att bara prata…!

Det kan finnas anledning att göra en kort-lista på sådant som inte fungerar i Sverige:

Men allvarligast är att Regeringskansliet fungerar lika dåligt. Det är delvis därför som alla ovanstående områden fungerar dåligt. Men, till sist är det Regeringen som har ansvaret. Med andra ord de ansvariga politikerna. Men, det är inte bara den gamla regeringen Löfven I som är ansvarigt, utan samtliga regeringar sedan minst två decennier bakåt. Förmodligen gäller denna oförmåga ännu längre bak, men jag har inte följt läget nära förrän i slutet på 1990-talet.

Vår nygamle statsminister Stefan Löfven vet om problemen med regeringskansliet, men ville inte göra något åt det under sin första regeringsperiod. Undrar om han nu är beredd att vidta de radikala åtgärder som krävs för att få rätsida på Regeringskansliet? Han bör börja med att ta över ansvaret för administrationen från Förvaltningsavdelningen. Så att regeringen blir herre i eget hus. Sedan måste ett antal driftiga personer engageras och strukturera om regeringskansliet och kompetens-anställa medarbetare. Och regeringen som internt förhandlingsmaskineri bör förändras till en samarbetsorganisation.

Tänk om Sverige utnyttjade sin potential! Då hade vi kunnat ha en väsentligt högre levnadsstandard, och sluppit fattigpensionärer och andra missgynnade grupper. Och sjukvården hade fungerat som den skulle.

Så sprack den svenska varbölden

Och vi visste inte ens att det var en varböld.

Det var när Jan Björklund helt plötsligt trädde fram för några dagar sedan och deklarerade: Jag slutar, tar inte mitt ansvar för att driva igenom Januari-överenskommelsen. Det får andra göra. Det fick med en gång effekten att Liberalens ekonomisk-politiske talesperson, Mats Persson, hoppar av sin post. Och flera av partiledarkandidaterna tillhör den falang som vill ha en Alliansregering, och då blir det svårt att med entusiasm driva på alla de 73 punkterna i överenskommelsen med S och MP. Då faller hela ansvaret på Annie Lööf, ett annat parti.

När Januari-överenskommelsen hade ingåtts var det min bedömning att vi måste gilla läget. Men, nu undrar jag om det är realistiskt. Det är som när Fredrik Reinfeldt försvann på valnatten i september 2014, och lämnade det Moderata skeppet åt sitt öde. Trots att han som partiledare var ansvarig för vad som hänt (han satsade inte på framtiden, vilket gjorde att hans närmaste man lämnade honom ett år före valet).

Nu är det två partiledare som har ansvar för Januari-överenskommelsen, men en har redan kastat in handduken. Nog hade det varit rimligt att Jan Björklund hade stannat åtminstone i två år, och sett till att alla de viktiga pusselbitarna för en liberal politik hade genomförts? Inte minst hela den utredningskarusell som nu startar kräver att talföra och handlingskraftiga partiledare på den borgerliga sidan är på hugget.

Det hela började för exakt två år sedan. Då hade Allianspartiernas partiledare diskuterat att inför det kommande valet, 2018, acceptera att Sverigedemokraterna skulle få sin rättmätiga del i utskotten och därmed i riksdagsarbetet. Bakom detta låg säkert att man inte tyckte det var demokratiskt att frysa ut ett parti, och att en sådan fortsatt attityd enbart gynnande SD. Frågan skulle dock först diskuteras med Socialdemokraterna, så att partierna i riksdagen var överens, och inte kunde falla varandra i ryggen.

I stället för att förankra utskottsfrågan med S, och kanske också budgetprocessen i riksdagen, så man inte fick fler avhopp därifrån framöver, så gick Anna Kindberg Batra ut offentligt och välkomnade SD i utskotten efter nästa val. Då såg S sin chans, och Anders Ygeman var inte sen att nappa, menade att Alliansen ställde upp för ett brunt parti, med fascistiska rötter.. Vilket fick Liberalerna och Centern att reagera emot Moderaterna, för att rädda sitt eget skinn.

Inför och efter valet har Stefan Löfven skickligt utnyttjat rädslan i Alliansen för att bli sammankopplade med Sverigedemokraterna. Detta är skälet till dagens situation. Hade alla fyra Allianspartier stått fast inbördes, och gentemot Stefan Löfven, sa hade han tvingats acceptera att träffa en överenskommelse om att stödja en Alliansregering. För annars hade Löfven varit tvungen att ta hjälp av SD för att stoppa Ulf Kristersson, med Annie Lööf som vice statsminister och ansvarig för Statsrådsberedningen. (En sådan regering hade SD nog röstat emot.)

S hade då kunnat ingå ett långsiktigt avtal med Alliansen om viktiga sakfrågor där man ville utveckla en socialdemokratisk politik. Sannolikt hade man då fått in mer av sin egen politik än nu, när man måste köpa sin regeringsplats av två liberala partier. Då hade S också undgått att få ett uppror internt, som Reformisterna med marxisten Daniel Suhonen i spetsen och en LO-ordförande som bjuder in de fd kommunisterna till samarbete.

Även om S genom ett sådant här upplägg blivit ”stödparti” till Alliansen, så hade vettiga samtal kunnat föras med Sverigedemokraterna. Samtal där man får fram uppfattningar i sakfrågor innebär inte att man också ger efter på demokratiska värderingar. Kanske visar det sig att SD i många sakfrågor är beredda att medverka till reformer som behövs. Även om upplägget ovan inte krävt en sådan dialog. Min tro är emellertid att det alltid är bättre att ha en dialog, än att isolera. Det är den hållningen som Sverige haft i internationella konflikter, och varför skulle dessa principer inte fungera hemmavid?

Den spräckta varbölden kommer säkert påverka utvecklingen framöver, och vi får se om vi kan fortsätta gilla läget.

Kärnkraften behöver öka 250% fram till 2050, enligt IPCC

Att förneka fakta imponerar inte. Den 9 januari bloggade jag om ”Kan IPCC ha fel om kärnkraften?”. Som jag anade kommenterade en av Sveriges främsta miljödebattörer, den gode vännen, Anders Wijkman, mitt inlägg. Han bestred inte IPCC:s rekommendation där och då, den 12 januari. I stället ville han mena att det var omöjligt att bygga tillräckligt säkra kärnkraftverk och att kostnaden är för hög.

Men en vecka senare träffade jag Anders Wijkman på Arlanda, vi var både på väg med flyg……. Då invände han och påstod att IPCC inte rekommenderat kärnkraft för att klara miljön. Han hävdade t o m att han läst rapporterna,,och att han därför bestämt visste att jag hade fel. Då tog det hus i h-vete i mig. Har jag läst så fel, som alltid är noggrann med källorna? Detta måste klaras ut. Fake news är ingen bra grund att stå på.

Det gjorde att jag nu gått till botten med fakta. Gått igenom IPCC:s rapporter och scenarios. Faktum är att i ett avgörande scenario så kommer IPCC fram till att kärnkraften behöver byggas ut 250 procent. Här är rapporten ”Mitigation Pathways Compatible with 1.5°C
in the Context of Sustainable Development
, Faktum är att synpunkterna på kärnkraftsutbyggnaden kommer fram i många andra delar också i de många 1000 siodor av rapporter somIPCC publicerat.

Tror Du mig inte. Använd länkarna! Det gäller också alla de journalister som inte uppmärksammat förslagen och prognoserna

En tidigare kärnkraftmotståndare, professor Per Kågeson, som säkert många kommer ihåg för sitt starka engagemang, har ändrat sig. Han anser att vi bör bygga fler kärnkraftverk.. Ta gärna del!

Alla fakta Du behöver, och mer därtill, hittar Du på hemsidor och rapporter som är lätta att komma till:

Den som i fortsättningen ifrågasätter min uppgifter om IPCC:s rekommendationer om kraftig utbyggnad av kärnkraften vill jag hänvisa till ovanstående rapporter. Läs, så ser Du att det jag skrivit är korrekt!

Vill Du få ett av världens toppuniversitets bedömningar av kärnkraften, så kan jag rekommendera MIT, som gjort en hel räcka studier. men här är den kanske mest intressanta, men kort; The Future of Nuclear Energy in a Carbon-Constrained World

LO-basen saboterar för partiledaren, Stefan Löfven

I morgon, torsdag, har LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson bjudit in Vänster ledare Jonas Sjöstedt till LO:s styrelsemöte. Detta är samme LO-ordförande som den 19 januari givit partiordföranden Stefan Löfven klartecken att ingå Januari-överenskommelsen. JÖK, med Centern och Liberalerna. Thorwaldsson ingår i SAP:s Verkställande utskott, som fattade beslutet, utan reservation.

Nu säger Karl-Petter Thorwaldsson att överenskommelsen är en ”geggamoja” enligt Expressen. Uppgörelsen enligt Thorwaldsson:

  • Gynnar inte LO:s medlemmar
  • LO-toppen kräver därför en ändring

Om Stefan Löfven ska behålla förtroendet, både gentemot Centerpartiet och Liberalerna, men också gentemot svenska folket, så måste han återföra LO-basen till ordningen. Har man varit med om att träffa en uppgörelse, så måste man stå för den. Lagt kort ligger. Annars skulle C och L helt plötsligt säga nej till de extra semesterdagarna, och resultatet blir att hela havet stormar. Ministrar som Ylva Johansson och Ibrahim Baylan har stått upp för JÖK.

Nu säger Karl-Petter Thorwaldsson att han tycker Reformisterna, med marxisten och Katalys-chefen Daniel Suhonen i spetsen, är ett föredöme. De vill inte bara stoppa stora delar av Januariöverenskommelsen, utan driva en rakt motsatt politik – en kraftig vänstersväng, en socialistisk politik, som kräver:

  • Inför en ny fastighetsskatt
  • Inför en förmögenhetsbeskattning
  • Inför arvs– och gåvoskatt
  • Strama åt de så kallade 3:12-reglerna.
  • Avskaffa den liberala bostadssektorn som Sverige har (Vilken planet bor man på?)
  • Förkorta den lagstiftade arbetsveckan från 40 till 35 timmar.
  • stoppa privata företag i välfärden.
  • Etablera en statlig investeringsbank

Det är ett program som tävlar med Vänsterpartiet att socialisera Sverige. Och i uttalanden från Socialdemokraternas partisekreterare, så välkomnar partiet detta. Då frågar jag mig: Vilken politik vill S föra? Den politik man kommit överens med Centern och Liberalerna, eller något annat?

Det ska bli intressant att höra vad Annie Lööf och Jan Björklund har att säga om att en ledande socialdemokrat, som varit med och ingått Januari-överenskommelsen nu desavouerar denna.

PS. Man tycker det vore en stor nyhet för LO att tala om för medlemmar och omvärlden att man inviterat Vänsterpartiledaren till LO:s styrelsemöte i morgon, på torsdagen, men inte. Inte ett ord på hemsidan. Varför?

Varför inte redovisa Venezuelas verkliga problem?

Under lång tid nu har nyhetsmedia kommit med uppgifter om hur illa det är ställt i Venezuela. Hela 3 miljoner människor har tillfälligt flytt landet, till granländerna. Stora delar av folket svälter i landet, mediciner saknas och inflationen är idag minst en miljon procent.

Men, detta är bara symtom. De verkliga orsakerna till att landet har utvecklats på detta sätt döljer media skickligt. Förmodligen omedvetet eller av okunskap. Skälet till Venezuelas förfall är den socialistiska revolution som Hugo Chavez började genomföra 1998. Han kallade det för den bolivianska socialismen, och hade i början folkets stöd. Chavez sade sig vilja genomföra ”2000-talet socialism”. Under mottot ”Fäderneslandet, socialism eller dö”.

År 2013 dog Hugo Chavez i cancer, något han anklagade USA för att stå bakom. Under hans sista år fattade Chavez beslut som inskränkte demokratin och mediafriheten. Han körde över Nationalförsamlingen, och styrde i stället med dekret. Hans vicepresident Nicolas Maduro tog sedan över vid Chavez bortgång. Vid valet två år senare, 2015, vann oppositionen majoritet i Nationalförsamlingen, vilket Maduro helt sonika struntade i. Såg i stället till att Högsta Domstolen fick en majoritet Maduro-lojala.

När Nicolas Maduros presidentskap gick ut vid årsskiftet 2018 – 19 lät han Högsta domstolen ge honom presidentfullmakt, vilket strider emot konstitutionen. Oppositionsledaren Juan Guaido är talman i parlamentet och i konstitutionen står det följande, enligt Dagens Nyheter:

Juan Guaidó är parlamentets talman och har använt en paragraf i grundlagen som säger att talmannen kan utropa sig till interimspresident och leda landet till nyval om den sittande presidenten inte följer grundlagen. 
I och med att förra årets presidentval inte följde grundlagen om fria och rättvisa val anser sig Juan Guaidó vara landets legitime president.

Samma tolkning gör nu nästan nu alla EU:s länder, inklusive Sverige (satt långt inne).

Men det finns en annan svensk anknytning, Vänsterpartiets stöd till Maduro och Venezuelas diktatur. Partiledaren Jonas Sjöstedt har välsignat Maduro när han tillträdde presidentämbetet. Därtill kommer att Vänsterpartiet officiellt, genom sin Malmöavdelning i förra veckan uttalade sitt stöd för Maduro. Det skedde i förra veckan! Så diktaturen sitter fast i Vänsterpartiet. Borde det inte vara dags för Socialdemokraterna att inse vilket parti Vänstern egentligen är?

Den nye näringsministern Ibrahim Baylan lovar gott – vill kroka arm

I förra veckan besökte den nye näringsministern Ibrahim Baylan Svenskt Näringslivs styrelse, det framgick av  Ekots Lördagsintervju. Intervjuade gjorde Monica Saarinen. Nu är det dags att ”kroka arm med näringslivet”, sa Baylan, något som knappast den förre ministern Mikael Damberg gjort, men nu är det alltså dags. Bra och välkommet! Äntligen kanske Stefan Lövfens löfte från september 2012, om att skapa en Affärsplan Sverige, kan bli verklighet?

Vilka är då de stora frågor som den nye Näringsministern måste ta sig an och hur? Kompetensförsörjningen är en av de svåra frågorna, det medgav han. År 2014 hade 53 procent av företagen svårt att hitta rätt kompetens. Nu hela 72 procent ­– en ökning med 19 procentenheter. (S-regeringen har inte lyckats) Här vill Baylan sitta ned med näringslivet och söka lösa frågorna. Själv hade Baylan inga lösningar, utan talade om utbildning, som tar lång tid. Och på frågan om garanterade Visum för utländsk arbetskraft passade ministern.

En annan fråga av vikt är bostadsbristen. Januariöverenskommelsen, JÖ, talar om en reformering av bostadsmarknaden. Där hade Baylan ingen lösning heller, utan talade bara om nyproduktion. Något som inte räcker. Här finns mycket att göra, efter Peter Erikssons totala misslyckanden.

I intervjun sa Baylan att den svenska ekonomin växer snabbare än befolkningen, vilket inte är sant. Precis tvärt om är det. Sveriges tillväxt per capita är sämst i Europa. Att inte en Näringsminister vet detta är minst sagt förvånande. Inte heller intervjuaren reagerade.

När samtalet sedan kom in på ”vinster i välfärden” gav Baylan uttryck för en indirekt kritik mot den häxjakt som präglade Löfven I regeringen. Det är bättre att jobba med dem som berörs, sa han. Och man kan inte mer än hålla med.

En annan viktig fråga togs upp, regelbördan för näringslivet. särskilt för de mindre och medelstora företagen. Ibrahim Baylan andades en viss förståelse. Även här vill han sitta ned med näringslivet. En bra start, om målet är klart, en mindre regelbörda. I en kommentar påstod sedan Monica Saarinen att näringslivet var belåtet med Maud Olofssons regelförenkling, vilket inte är sant. Hon satte upp målet 25 procent mindre regler, det blev 8. Medan landsbygdsminister Eskil Erlandsson inte satte upp något mål, men där blev det 37 procent färre regler.

Det var nog många lyssnare som ryckte till när intervjuaren i ett samtal med professor Lena Andersson Skog sa ”Många efterlyser en aktiv näringspolitik”. Så var det för länge sedan, idag är det i stället det generella regelverket som står i fokus. Det borde Monica Saarinen veta. Förr var det ”Pick the winner” av typ Stålverk 80.

Till sist kan jag inte låta bli att lista en del viktiga frågor som inte kom upp i intervjun

  • Varför inte stoppa Kompetensutvisningarna (400 per månad)?
  • Är vinst stöld, som ett statsråd i Löfven I hävdat?
  • När ska Entreprenörskapsutredningens förslag genomföras?
  • Bör Svenskt Näringslivs förslag till ny gymnasieskola genomföras?

Trots att Lördagsintervjun haltade, för att vara lite diplomatisk, så andas faktiskt Ibrahim Baylan som en klar tillgång på näringsminister-posten, Framtiden får utvisa om jag har rätt.

Höghastighetståg är lönsamma i Sverige också

”Det är för dyrt”, man kan ”inte räka hem en investering i höghastighetståg” Känns uttrycken igen? Svar: Ja. Men har Du sett en kalkyl som stödjer dessa påståenden? Som tar med samhällsvinsterna?

Det finns tre kalkyler som räknar hem ett ”äkta” höghastighetståg:

Internationella Handelshögskolan i Jönköping

Sverigeförhandlingen

KTH:s Järnvägsgrupp

Till detta skulle jag vilja lägga en utsökt bra ledare som PM Nilsson skrev i Dagens Industri sommaren 2017.

Centerledaren Annie Lööf skrev tillsammans med medarbetare i Dagens Nyheter för ett drygt år sedan  ”Lånefinansiera stambanor för svenska höghastighetståg”. De påvisar där både nyttan av höghastighetståg och hur en finansiering skulle kunna ske.

Du som läser detta, och säger att det är fel, tag Dig tid under helgen och läs. De länkar jag angivit är lättillgängliga och talande. Visst kan vi fortsätta debatten i Sverige om tågets framtid, där en grupp utgår från sina åsikter och en annan ifrån vad kalkyler och gjorde beräkningar säger. Men det är onödigt. Vi måste våga lita på vetenskapen. Att förneka den är samma sak som att förlita sig på fake news.

Läs gärna en debattartikel, som försöker göra ned höghastighetståget, så ser Du på punkt efter punkt, att det inte finns några fakta som styrker de självsäkra invändningarna.: ”Höghastighetsjärnväg är inte lösningen på något, endast ytterligare ett problem.” Skriven av juristen Jacob Heibrink, som är lektor vid juridiska fakulteten i Göteborg.

En annan artikel att rekommendera är SJ-chefen Crister Fritzson ”Ingen vinst med långsamt snabbtåg”

SJ:s argumentering, som är mer än övertygande, säger bland annat följande:

  • Persontrafiken med tåg har fördubblats i Sverige på 20 år
  • Stambanan för höghastighetståg mellan de tre storstäderna kan byggas på 12-15 år
  • Dagens stambana klarar inte av persontrafiken fram till 2030
  • Södra Sverige har en folktäthet som är högre än både Spanien och Frankrike
  • Sverige måste både rusta upp befintlig stambana och bygga höghastighetsjärnväg
  • Med en höghastighetsjärnväg kan antalet godtåg tredubblas
  • Internationellt satsar man på höghastighetståg på minsta 300 km/tim.
  • Att bygga långsamt höghastighetståg, för 250 km/tim, tar minst 60 år, och löser inte vårt behov av järnväg, och blir dessutom mycket dyrare.

Nu väntar vi bara att ett beslut fattas om den nya stambanan för höghastighetståg, medan vi fortfarande kan låna upp till investeringen till minusränta. Och kostanden för den nya stambanan är 40 gånger längre än kostanden för den gamla stambanan. Då, med början 1854 motsvarade investeringen två års BNP. Idag blir kostnaden knappt 5 procent av BNP. Vad väntar vi på? Jo, Annie Lööf.

Alla Januariöverskommelsens utredningar behövs inte

Nu har Entreprenörskapsforum gått igenom hela Januariöverenskommelsen, och de utredningar som där angivits. Det visar sig att på flera områden så finns redan utredningar och forskning som kan användas som underlag för de politiska beslut som erfodras.

Under rubriken Reformer för stärkt konkurrenskraft, entreprenörskap och högt välstånd redovisar E-forum i en kortrapport på 12 sidor vilket underlag som redan finns för att gå vidare med den politiska processen. Professor Assar Lindbeck framförde för en dryg vecka sedan att regeringen kunde inbjuda de bästa sakkunniga på ett område och ge dem en kort tid att presentera sina förslag. Det vill säga inga stora utredningar a la Statens Offentliga Utredningar. Det är så frågor i vår omvärld förbereds för politiska beslut.

Faktum är att när det 1992-93 var riktig kris i Sverige, så fick just Assar Lindbeck uppdraget att beta av de frågor som behövde åtgärdas, och det gjorde han med en grupp personer på bara fyra månader. Välfärdskommissionen hette den snabbutredningen, i dagligt tal Lindbeck-kommissionen. En motsvarande kommission föreslår just Entreprenörskapsforum, redovisat i en artikel i Svenska Dagbladet. Professorerna Johan Eklund och Pontus Braunerhjelm lägger ut texten.

I artikeln illustrerar författarna vad en ny ekonomikommission skulle kunna behandla, så att inte varje område behöver få en egen stor offentlig utredning, med år av arbete, innan man kommer till skott.

  • Ett bättre företagsklimat kräver en helhet, det finns ingen quick fix
  • Ett bättre företagsklimat är avgörande för konkurrenskraft och god välfärd
  • Skattesystemet måste bli plattare och skatten på entreprenörskap sänkas
  • Hyresregleringen måste avskaffas
  • Svenska företag måste få det lättare att växa, uppskalning. Nya exportsatsningar hjälper.
  • Turordningsreglerna behöver helt avvecklas
  • Svenska företag måste kunna skaffa kompetent personal, genom rätt utbildning och arbetskraftsinvandring

Reflektion: Det finns verkligen skäl att äntligen tänka nytt. Inte bara använda den statliga utredningskranen Statens Offentliga Utredningar, som borde höra historieböckerna till.

Svenskt välstånd hade med stor sannolikhet varit betydligt högre om vi på senare år hade förmått genomföra ekonomiska reformer i samma omfattning som skedde i samband med 1990-talskrisen….. Enbart en bättre fungerande arbetsmarknad – särskilt matchningen mellan efterfrågan och utbud – skulle innebära ett tillskott i svensk ekonomi på 250 miljarder kronor per år eller mer. Johan Eklunds och Pontus Braunerhjelms samlade bedömning.