Om Ulf Kristersson bildar en Alliansregering där Liberalerna och Centerpartiet ingår, så får vi en garant för att SD:s inflytande inte drabbar grundläggande värden. Dessa två partier har nu visat hur man stå emot SD, men ge dem inflytande när det behövs, som i misstroendet mot Stefan Löfven och i Talmansvalet. Nu behövs SD-stödet för en regeringsbildning, och om C och L ingår, så borde allt kunna lösa sig. Om inte SD då trycker på Nej-knappen. Men då är det S som får SD-stöd i stället, och då får man förhålla sig till detta.

Bästa sättet i ett sådant läge, där Socialdemokraterna tillsammans med SD blockerar en Alliansregering, är att Alliansen gör upp med S. En överenskommelse mellan Alliansen och S baserad på de sakfrågor, som Annie Lööf nu diskuterat vid sin sondering. Annars blir det extraval om S och SD fortsätter sin samverkan. Då ligger ansvaret för extravalet där det ska ligga.

Sedan är det en helt annan sak – och självklart – att de som blivit valda som ledamöter i Sveriges Riskdag ska uppföra sig som vanligt folk, och samtala med och även sluta överenskommelser med partier vars grundläggande värderingar man inte vill främja, som SD:s och V:s. Sedan kan man utesluta dem i frågor som NATO och EU, men där har väl redan ett ytterlighetsparti, Vänstern, redan släppts in?

I SvD lördagen den 17 november hade fd statssekreteraren i UD, Hanna Hellquist, en artikel med rubriken “Djup dissonans mellan utrikes- och inrikespolitik” Läs den gärna! Sverige har i förhållande till omvärlden agerat på följande sätt, enligt Hellquist:

“Under de år jag tillbringat i utrikesförvaltningen har jag upplevt att Sverige oavsett regering företrätt en linje som bejakat kontakter, dialog och informations- inhämtning även i relation till terrorister, krigsförbrytare och diktatorer.”

Borde vi inte vara konsekventa, och behandla våra egna medborgare, och valda riksdagsledamöter, på samma sätt som vi behandlar omvärlden?