Utanförskapet – Sveriges största problem

I lördags skrev fyra av landets främsta entreprenörer på DN Debatt om utanförskapet. Vårt lands allvarligaste problem. ”Vi vill hitta åtgärderna som får integrationen att fungera” Utanförskapet drabbar inte bara de boende i form av arbetslöshet och trångboddhet, utan torde också vara grogrund för den stora gängkriminaliteten vi har i Sverige.

Visserligen påstod statsminister Stefan Löfven i Agenda igår att det inte finns någon koppling mellan gängkriminaliteten och invandringen, men det blir ju inte sant bara för att vår statsminister säger det. Problemet blir olösligt om vi inte ser vad som sker och varför. Att blunda innebär inte att verkligheten förändras.

Den undersökning som SIFO gjort för projektet ger intressanta resultat. En stor majoritet av det svenska folket anser att integrationen är viktig. Men den fungerar inte, det säger hela 82 procent av svenska folket. Bara 11 procent säger att integrationen fungerar ”ganska bra”. Ingen anser att integrationen fungerar ”mycket bra”.

Vem bär då ansvaret för den dåliga integrationen, och därav följande utanförskaps-områden? SIFO-mätningen visar att svenska folket till 57 procent lägger skulden på politikerna. Var fjärde anser att misslyckandet beror på invandrarna. Hela SIFO-mätningen finns här

Klarar politikerna det här? Att lösa integrationen? Nej, det tror bara två av 10 svenskar, eller 21 procent. Så här konstaterar Debatt-artikeln:

Folket identifierar ett stort problem som det inte tilltror det ansvariga politiska etablissemanget om att kunna lösa. För oss indikerar detta att utanförskapet är vår tids största inhemska problem och att avsaknaden av lösningar är vår tids största misslyckande.

Vad ska då Entreprenörskapsforums Utanförskaps-projektet leda fram till? Enligt artikeln:

  • Kartlägga hur utanförskapet ser ut, varaktigheten och vilka som hamnar där
  • Analysera lyckade insatser, både i Sverige och utlandet, som kan lösa problemen
  • Presentera i konkreta lösningar och åtgärder som kan lösa utanförskapet
  • Skarpa förslag redan vid halvårsskiftet 2020

Några avgörande områden för att lösa utanförskapet är svenska från första början och jobb. Det tycker projektledningen redan och svenska folket gav i SIFO-mätningen uttryck för samma uppfattning. Sedan är det svåra hur detta ska gå till.

Fotnot: Bloggaren, dvs jag, är engagerad i Entreprenörskapsforums utanförskapsprojekt, men kommer att på objektivast möjliga sätt följa projektet under dess levnad, och kanske därefter också

En ny färdriktning mot forskning i världsklass, tack!

Rubriken är titeln på Svenskt Näringslivs inspel inför regeringens forskningsproposition, som kommer nästa höst. Här finns anledning till uppskattning, för Svenskt Näringsliv, SN, är tydlig med vad som behövs för att vårt land ska behålla och förbättra vår framtida forskning. För Sveriges framtid är vår forskning avgörande. (En tidigare blogg) Tillsammans med vårt innovations-system i övrigt. En länk till forskningsfinansiärerna finns här. och De flesta övriga remissvar finns nu här

Stora offentliga resurser satsas på FoU i Sverige idag, men resultaten är inte tillfredställande, påpekar SN. Det är allvarligt när många andra länder når bättre resultat, både USA och i Asien. Sverige har gått från en topposition i forskningsvärlden, påpekar SN. Relativt sett har satsningar och resultat blivit mindre imponerande. Vi befinner oss på en, om än fortfarande hög, men påtagligt lägre nivå än tidigare.

Vad föreslår då Svenskt Näringsliv? Jo, först måste vi sätta upp ett mål. Sverige bör vara tillbaka på samma resurs-nivå som i början på 2000-talet. SN förslår 4,3 procent av BNP, vilket är en procentenhet högre än idag. I pengar betyder det 50 nya miljarder. I investeringar för framtiden. (Och då får vi inte halka efter i teknikutveckling heller som nu när Sverige förlorar två år i 5G-utveckling – medvetet?)

Detta är Svenskt Näringslivs förslag i korthet. Ett mål och en strategi behövs:

  1.  En samlad FoU-politik som inkluderar näringslivet Företagen är av avgörande betydelse för att utveckla och sprida samhällsviktiga innovationer.
  2. Rätt forskningspolitiska instrument för mer forskning. Staten bör bli bättre på att använda och balansera de forskningspolitiska instrument som man har i sin hand.
  3. Vässa våra universitet och högskolor Forskningssamverkan med näringslivet måste premieras. Konkurrensutsatt forskningsfinansiering ger incitament för ökad kvalitet, relevans och effektivitet.

Här är de viktigaste enskilda åtgärderna, enligt Svenskt Näringsliv:

  • Stärk och utveckla de strategiska innovationsprogrammen
  • Säkerställ utbildningar av kritisk vikt för näringslivet och underlätta rekrytering av utländska experter
  • Stärk och utveckla forskningsinstituten
  • Öka skatteincitamenten för forskning
  • Finansiera excellent forskning 
  • Inför nya driftsformer för ökad autonomi (självständiga universitet)

Nu får regeringen och samtliga politiska partier t sig i kragen och bestämma sig om Sverige ska fortsätta som en ledande forskningsnation, och återta det vi förlorat.

Varför ställer inte journalisterna de svåra frågorna? fortsättning

I Studio Ett klockan 17.00 igår eftermiddag utfrågas justitieminister Morgan Johansson. Av  journalisterna Olle Wiberg och Mattias Fredriksson. Morgan Johansson påstår i intervjun att regeringen nu ”vidtar alla de åtgärder som behövs”. För det första stämmer inte detta. Rikspolischefen Anders Thornberg framförde ett antal förslag till regeringen i ett 5 sidor långt brev den 26 november förra året. Av dessa frågor är minst ett tiotal inte genomförda, eller ens på väg att förverkligas. Regeringen har sagt nej.

För det andra Morgan Johanssons felaktiga påstående får stå oemotsagt.  Vi lyssnare får i stället intrycket att journalisterna Wiberg och Fredriksson delar justitieministerns uppfattning att regeringen verkligen ”vidtar alla de åtgärder som behövs”. Det hade varit på sin plats att dessa journalister läser på, för det är väl där felet ligger, det brev som Rikspolischefen skickat. Brevet finns här, så att Wiberg och Fredriksson kan läsa och sedan korrigera sitt misstag.

Här några axplock på förslag från Rikspolischefen som regeringen inte alls eller bara delvis åtgärdat (fet stil på det som inte alls åtgärdats.:

  • Hur ska barn som begår brott åtgärdas.?
  • Hur ska missbruk av flera identiteter stävjas?
  • Hur ska Tullverket få resurser och lagstiftning för att ingripa mot utländska stöldligor?
  • Registrering av kontantkort för mobiltelefoner
  • Husrannsakan i kriminella miljöer utan brottsmisstanke
  • Upprätta förbuds- och visitationszoner där kriminella inte får vistas
  • Kroppsvisitationer utan misstanke om brott i kriminella miljöer
  • Slopa ungdomsrabatten för unga kriminella mellan 18 och 20 år

Idag redovisar Dagens Nyheter att antalet våldsbrott där gärningsmannen är under 15 år ökar dramatiskt. År 2015 var antalet våldsbrott där de misstänkta var under 15 år 2.300. Hittills i år är antalet hela 4.200. Man kan konstatera att de var alldeles för många redan för fem år sedan. Nu har de fördubblats. Det gör 13 sådana brott om dagen. Utan att polisen kan göra någonting. Och detta är ett område där regeringen inte ens tycks ha insett problemet. inga tankar, inga åtgärder, bara tystnad.

Frågan om sänkt straffmyndighets-ålder saknas fortfarande från ansvarigt politiskt håll. Den frågan kommer väl om några år samtidigt som regeringen då säger: Vi har varit alldeles för naiva som inte föreslagit detta tidigare. (Under tiden har 1000-tals barn blivit professionella  kriminella)

Brott mot unga ökar också. Många rån varje dag. Förra året var de 1896 anmälda. Det var en ökning med 75 procent på fyra år. Bara under det här årets första hälft i är hade 1247 anmälningar om rån mot ungdomar kommit in till polisen. Men, flertalet ungdomsrån anmäls inte. Intervjuundersökningar tyder på att de är hela 11.000. Det är 30 ungdomsrån varje dag.

Vad gör man? Vad gör polisen? Polisen gör ingenting, i vart fall ingenting förebyggande. Jag har aldrig sett en enda polis ute på stan, om det inte är en bilpatrull eller en utryckning. Aldrig. Är det någon av bloggens läsare som sett en polis som inte håller på med ett ingripande? Eller susar förbi i en polisbil?

Nu finns erfarenhet från Malmö att polisnärvaro gör skillnad. För i måndags skottskadades ånyo en ungdom i Malmö. Polisen kunde gripa två misstänkta för dådet, och det säger Malisen beror på att poliser redan fanns ute i området. Det berodde på att polismyndigheten som ett led i det proklamerade nationella undantagstillståndet kommenderade ut poliser, trots att inget ingripande behövde göras.

En sådan polisnärvaro borde ske i hela Sverige, i vart fall i de 60 utsatta områdena. Men då får väl Stefan Löfven göra allvar av sitt tal från januari 2018 om att använda militären. (Man känner till vad som hänt de två andra som också talat om att använda militär, de heter Jimmy Åkesson och Leif Östling)

 

 

”Orimligt att Sverige har fler överprövningar än hela Storbritannien” Shekarabi

med nära sju gånger större befolkning” fortsatte han. Så klokt sagt.

För ett par år sedan kartlade professor Åke E. Andersson bostads- och fastighetsmarknaden. Han kom fram till att från mark till spade i jorden tog i genomsnitt 10 år i Sverige. I Danmark och Tyskland tar det tre år.

Varför gör inte politikerna något åt detta? De är väl inte uppslukade av gängkriminaliteten på heltid. Det verkar i vart fall inte så. Och ska man styra landet måste alla frågor kunna hanteras. Om antalet överklaganden är sju gånger högre per capita i Sverige jämfört med Storbritannien, borde man inte då inse att något måste göras? Sätta upp ett mål: Beslut ska kunna fattas lika snabbt i Sverige som i UK, Danmark eller Tyskland. Och gå från ord till handling.

Elnätbolaget Ellevio beräknar att tillstånds- och överklagningsprocessen tar cirka 10 år för elnäts-utbyggnaden. Själva byggtiden tar ett till två år. Inte borde tillståndsgivning och överklagande ta längre tid än byggnationen?

Sverige är så överreglerat att hälften vore nog. När GDPR, detta onödiga EU-regelverk, introducerades så kostade förberedelserna för företag och offentlig sektor 27 miljarder kronor. Men värre är allt blir krångligt idag, hänvisning sker till GDPR. På Systembolaget vill de inte acceptera namn när man ska hämta ut beställda varor. Anmälningsnumret gäller i stället, och så hänvisar man till GDPR.

Läs senaste numret av Affärsvärlden, där Pär Isaksson skriver om regelkrångel och de långa ledtiderna. Som gör att vår infrastruktur processas bort, tappar möjligheten att hinna med.

Regelkrånglet i Sverige är övermoget. Det samma gäller EU faktiskt. Vårt land borde ta initiativet, både till en regelrevolution här hemma, och i EU. Ett litet positivt inslag är att Ibrahim Baylan nu, ursprungligen på Günter Mårders initiativ, åker land och rike runt för att diskutera regelförenklingar. I går var han i Umeå och tidigare har han bland annat besökt Karlstad. Nu är det Svenskt Näringsliv som tar åt sig äran för Baylans resa.  De två näringslivsorganisationerna får väl dela på den äran…

Forskning och innovation avgör Sveriges framtid

Nu är det snart dags för en ny forskningsproposition. Den är aviserad till hösten 2020. I våras gick regeringen ut till  berörda myndigheter, universitet, organisationer och en del företag där man efterfrågade synpunkter inför proppen. En länk till forskningsfinansiärerna finns här. och De flesta övriga remissvar finns nu här

Ovanstående är länkar direkt till respektive inspel. Det är bara att klicka på respektive rad för att få upp inspelet. Och det är både intressant och viktig läsning.

Här kan jag inte ge någon utförligare beskrivning av respektive inspel. Det får jag återkomma i bloggar framöver, där jag kan ta upp respektive förslag organisation för organisation. Generellt sett är det en sak som lyser igenom:

  • Forskning och innovation är nu viktigare än någon gång tidigare

Några nedslag vill jag göra. Svenskt Näringsliv markerar att det är världsklass som forskningen måste uppnå. Forskningen måste öka med 30 procent, tillbaka till läget 2020. Väldigt bra inspel som jag återkommer till i en ny blogg.

Strategiska Forskningsstiftelsen, SSF, påpekar att en nyckelfaktor för framtiden är ”tillämpningsdriven grundforskning”. Vi får inte vara rädda för att forskningen också medför nytta, det är tvärtom välkommet. Sverige ska vara proaktivt påpekar SSF också. Även detta tre sidor korta inspelet är synnerligen bra och manar till efterföljd. Blir också föremål för en särskild blogg.

Sedan har vi IVA som efterlyser en”övergripande nationell strategi” för forskning tillsammans med den högre utbildningen och innovation. Det finns också anledning att återkomma till i ny blogg om IVA.

Vinnova har det allra mest genomarbetade inspelet. Själva huvudskrivelsen är på 30 sidor, men bilagan är på hela 700 sidor. En otrolig läsning, med siffror och diagram så man baxnar. På rätt sätt. Viktigast är det systemtänkande som Vinnova lyfter fram. Här skulle behövas betydligt fler än en ny blogg för att fånga upp allt värdefullt som Vinnova för fram.

RISE lyfter inte oväntat fram betydelsen av industriforskningsinstituten: De spelar en stor roll för att föra över nya teknologier och digitaliseringens möjligheter till näringslivet. Samhällsutmaningarna står i fokus för RISE. En växande institutssektor behövs. Detta blir också föremål för ytterligare bloggande.

 

 

Varför får de gängkriminella fortsätta så här?

Söndagsmorgonen grydde först med en en sprängning i Malmö, där trapphus och några bilar blev förstörde. Därefter följde en skjutning i Malmö, där en dog och en är illa skadad. I Stockholm en sprängning, rapporteras samtidigt. I går eftermiddag en skjutning här också. Förmodligen har något dussintals bilar bränts upp, men där sker rapportering bara om det är minst ett dussin samtidigt.

Varför får de kriminella gängen fortsätta så här?

Advokater och Advokatsamfundet hjälper till.

Polisen gör inte vad den kan för politikerna har satt stopp.

Ansvaret för det kriminella tillståndet är politikernas. De har i snart 20 års tid vetat vad som måste göras, men vägrat. Här har alla ”gamla och etablerade” partier samma ansvar. En Brottsberedning som tillsattas 2000 lade fram sex delbetänkanden och avslutade sitt arbete år 2005. Då fanns både analys och förslag, som politikerna sedan valde att inte genomföra.

För ett år sedan har polisen, genom Rikspolischefen, den 26 november 2018, sagt vad som behöver göras, vilka lagändringar som krävs. Det finns att beskåda i en skrivelse på fem sidor. Men, många av dessa förslag är inte genomförda, för politikerna vill inte. Därför kan polisen inte heller göra vad den kan.

Ska vi acceptera detta?

Kommunalrådet (S) i Malmö Katrin Stjernfeldt säger att ”För henne och den övriga politiska ledningen i Malmö är det nu av viktigt att Malmöpolisen får det stöd och uppbackning som krävs, säger hon” Men politikerna vill ju inte.

Varför skyddar vi de kriminella med sekretess? Den frågan ställer också Expressen idag.

På tisdag inför Danmark passkontroll mot Sverige. Anledning: Vi klarar inte av att stoppa de kriminella gängen.

(Det allra värsta är att all politisk aktivitet i Sverige följer samma mönster som hanteringen av de gängkriminella. Långbänken. Men det blir inte lika uppenbart. Och folk reagerar inte på samma sätt som när det gäller skjutningar och sprängdåd)

Varför ställer inte journalisterna de svåra frågorna?

Varje dag så finns det anledning för landets journalister – i alla media – att ställa frågor till våra ansvariga politiker. Det gäller inte minst i frågor om gängkriminaliteten med sprängningar och skjutningar, men också integration och EU:s lägsta arbetslöshet. Men de svåra frågorna ställs inte. Nästan alla som lyssnar märker hur politikerna slingrar sig och inte svarar på frågan. Ibland händer det att journalister upprepar samma fråga, men det leder nästan alltid till att politikern slipper att ställas mot väggen och erkänna sitt fel.

Det mest uppenbara i sen tid är att Sverige 2020 skulle få EU:s lägsta arbetslöshet. Då tillåts Stefan Löfven och Magdalena Andersson att svara med att vi har en hög andel sysselsatta eller med någon annan bortförklaring. Ingen säger: Kan inte Statsministern erkänna att det löftet som har lämnats, det kommer inte att infrias?

Nu är väl arbetslösheten inte den viktigaste frågan där löften har brutits, även om det är det mest påtagliga och uppenbara. Gängkriminaliteten är betydligt mer angelägen, liksom integrationen och terroristhoten. Hur kan det komma sig att regeringen inte har arbetat fram en lösning på hur man ska hantera extremister, liksom imamerna, som inte kan utvisas? Trots förslag i riksdagen, framställningar från SÄPO och egen tankeförmåga?

Den 28 november förra året skrev Rikspolischefen Anders Tornberg till regeringen med förslag på åtgärder för att bryta utvecklingen med gängkriminaliteten och de utsatta områdena. Många av de förslag som där framfördes har regeringen inte tagit till sig och genomfört. Varför frågar inte journalisterna om detta? I anslutning till partiöverläggningarna om gängen. Eller när Riskpolischefen i onsdags redovisade att våra sprängningar och skjutningar saknar motstycke någon annan stans.

Ett stort antal av Rikspolischefens förslag ligger fortfarande i träda. eller sitter på Långbänken. Tänk om landets journalister kunde läsa den 5 sidor långa skrivelsen och fråga Thornberg vad som genomförts. Här ett axplock av som inte åtgärdats:

  • Hur ska barn som begår brott åtgärdas.?
  • Hur ska missbruk av flera identiteter stävjas?
  • Hur ska Tullverket få resurser och lagstiftning för att ingripa mot utländska stöldligor?
  • Registrering av kontantkort för mobiltelefoner
  • Husrannsakan i kriminella miljöer utan brottsmisstanke
  • Upprätta förbuds- och visitationszoner där kriminella inte får vistas
  • Kroppsvisitationer utan misstanke om brott i kriminella miljöer
  • Slopa ungdomsrabatten för unga kriminella mellan 18 och 20 år

Detta är ett antal av de förslag Rikspolischefen framfört men som inte är genomförda. Ingen journalist har ställt frågan till Rikspolischefen hur han reagerar på att så inte skett. Ett skäl kan vara att journalisterna inte läst på. Ett annat skäl att journalisterna inte vill ställa svåra frågor.

tycks detSedan borde de ansvarig politikerna få frågan: Varför har inte Rikspolisens förslag accepterats och genomförts? Men, det vill man inte göra som journalist. Varför?

Kan man göra mera fel än Karolinska – helt i onödan?

Så här gör man bara inte! Alla är vana att skälla på Karolinska. Det har man gjort nu i flera år. Är det inte nybyggnaden så är det Macchiarini-skandalen. När nu Karolinska får problem med sitt uppdrag, med nedskuren vård så hanterar man detta på ett otroligt dåligt sätt.

Om ett företag går med mer än en miljarder i underskott och får väsentlig minskad orderingång, då förstår det allra flesta att man måste vidtaga åtgärder. Så skulle Karolinska gjort. Kallat till en presskonferens och meddelat följande:

  • Karolinska Universitetssjukhuset är ett av Europas största med 15.800 anställda
  • Omsättningen för Karolinska Sjukhuset var 18 miljarder 2018
  • För innevarande år torde resultatet bli ett underskott på hela 1,6 miljarder
  • Det uppdrag från Stockholmsregionen är en minskning i pengar räknat på 950 miljoner
  • Nu måste vi spara och tyvärr också säga upp anställda. 
  • Vi ska göra en genomgång tillsammans med de anställda och deras organisationer samt de andra politiska partierna.
  • Om några veckor återkommer vi med besked om de förändringar som behövs.

Sedan skulle Karolinska Sjukhuset kommit tillbaka efter en månad med följande besked:

  • Universitetssjukhuset går med 1,6 miljarder i förlust, 9 procent av omsättningen
  • Uppdrag från Stockholmsregionen är 950 miljoner lägre, eller 5 procent av omsättningen
  • De 600 som sägs upp motsvarar 4 procent av de anställda
  • Vi har haft samtal med de anställda och det finns plats på länets andra sjukhus för dessa (om det nu gör så vilket är troligt)

Sedan borde Håkan Sörman, styrelsens ordförande framträtt både med nyhet Ett och den sista nyheten. För tyvärr sjukvårdsdirektören, som kanske är bra internt, kunde inte vinna förtroende i sin presentation i media. Han snarare försämrade läget.

Läs tidningarna idag där bakgrunden till neddragningarna inte kommer fram alls. Otroligt. Man bara skäller, utan att ange skälen. Detta hade kunnat undvikas.

 

Vänsterpartiet vill rasera den fria marknadsekonomin

Vänsterpartiet vill fortfarande socialisera landets företag. Det framgår av förslaget till nytt partiprogram, som publicerades den 30 augusti i år. Detta skedde i Flamman, partiets husorgan, av partikommissionens sammankallade Hanna Cederin.

Det är inte många som uppmärksammat att Vänsterparitet nu utarbetat ett nytt partiprogram, med Dagens nyheter som undantag. DN tog först bara upp att Vänsterpartiet inte längre kräver utträde ur EU, men inget om socialiseringen av våra företag i Sverige. Det skedde dock några dagar senare i en ledare ”Med ekonomisk fantasi som ideologi”.

Det är skrämmande att ett politiskt parti av idag fortsätter med socialism och inte gör upp med sitt kommunistiska arv. Landets företag ska tas över av ”samhället”, enligt det nya Vänsterprogrammet. Bort ska ”privat äganderätt, näringsfrihet, frihandel, marknadsekonomi med fri prissättning” påpekar DN. Inget samarbete borde ske med detta extremistiska socialistparti, som vill rasera grunden för vårt välstånd.

Partiprogrammet har varit ute på remiss och kritik har riktats mot att hedersvåld inte tagits upp. Genast är partiledaren Jonas Sjöstedt där och kräver att detta våld ska fördömmas  och skrivas in. Att det saknas i förslaget till program, trots all diskussion när Amineh Kakabaveh sparkades, visar att Vänsterpartiet egentligen är hedersvåldets försvarare. Men det är inte opportunt att låta detta komma fram.

Hur ska då landets företag socialiseras? Det framgår inte tydligt, men ”demokratiseringen av ekonomin”, sker i form av gemensamt ägande:

”Gemensamt ägande kan vara statligt – men också kommunalt, kollektiva fonder eller konsument- och producentkooperativ.” 

I vilken tur detta ska ske – om Vänsterpartiet får makten – framgår inte. Dessa områden ska först beröras av socialiseringen:

”Särskilt betydelsefullt är det gemensamma ägandet inom ekonomins nyckelsektorer: exempelvis transportsystem och kommunikationer, finansiell sektor, bostadsproduktion, energiförsörjning och inom välfärdsområdet.

Socialiseringen ska alltså först gälla transportföretag, telekommunikatörer, banker, byggbolag, energiföretag och alla företag i vårdsektorn, som vårdcentraler, tandläkare och äldreboende.

Nu kan vi glädjas oss åt att den gamla kommunistpartiet, Vänsterpartiet, knappast kommer att få makten i Sverige. Men det är oroande att S-regeringen så ofta söker stöd och samarbete med Vänstern.

Underligt att LO:s ordförande i lördags framträdde på Vänsterpartiets dagar i Göteborg. Karl Petter Thorvaldsen borde ha tagit tillfället i akt att reagera på det nya programmets starka socialistiska ambitioner. I stället legitimerar LO-ordföranden Vänsterpartiet, inte särskilt välkommet. Det ger en unken doft åt både LO och S. Varför flörta med Vänstern?

 

Se upp för Miljöpartiet som kan förstöra Sveriges framtid

Vad är viktigt för framtiden? Det tänker jag fokusera bloggar på framöver, men ibland måste jag också illustrera och varna för Långbänken. Nu gäller det Sveriges plats i världen och vår huvudstad Stockholm. Det är oerhört viktigt att vi kan koppla upp oss mot omvärlden. Med goda förbindelser. Och det går inte att åka tåg till New York eller Peking. Turister som vill besöka Sverige kan inte heller bara använda tåg eller båt.

Arlanda är här utomordentligt viktig, det visar underlaget för färdplanen som Arlandarådet redovisade för ett drygt år sedan.. En centralpunkt för Sveriges kommunikation med omvärlden. Det är en stor risk att regeringen kompromissar fel i denna fråga. Andra flygplatser satsar och tar över flygtrafik som Arlanda skulle fått.

När Bromma utreddes om en förtida nedläggning, på initiativ av MP, trots att det finns ett avtal fram till 2038, så lovade tydligen MP att acceptera att Arlanda kunde utvecklas. Troligen stod det inte explicit att en fjärde bana skulle få byggas, utan samförståndet gällde att Arlanda skulle få den kapacitet som erfordras. S trodde att det innebar en fjärde bana om så behövdes. MP log för sig själva och sa att någon ny landningsbana skulle man inte gå med på.

Färdplanen för Arlanda var klar i december förra året. Tomas Eneroth har på olika sätt försökt få den igenom i regeringen, men miljöpartiet har hela tiden stretat emot. Nu har näringslivet med Jacob Wallenberg i spetsen försökt hitta en lösning som skulle kunna blidka MP. Det skulle vara en förtida nedläggning av Bromma. Detta är livsfarligt, för MP tar gärna en förtida nedläggning och fortsätter sedan bromsa Arlandabanan.

I P1 i lördags, beskrevs Arlandas framtid. Med ytterligare  50.000 resenärer dagligen 2050 behövs en fjärde landningsbana. S-företrädaren i riksdagens trafikutskott, Anna-Caren Sätherberg, redovisade skälen och tror att regeringen kan lösa ut frågan. Men, Miljöpartiet hindrar regeringen fatta beslut. Med hänvisning till utsläpp. Flyger står bara för 2-3 procent, så detta är inget annat än symbolpolitik

Hur kan ett 4-procentsparti få stoppa Arlanda och därmed försämra Sveriges framtid? Är det inte dags för Stefan Löfven att sätta ned foten? Utan att utlova en förtida nedläggning av Bromma? Om inte, så kan väl Annie Lööf göra detta, och därigenom tvinga regeringen att gå vidare med Arlanda.