Australien visar Sverige framfötterna

Nu när de svenska regeringsbildningen går in i ett slutskede. Och en liberal ekonomisk politik, a la Lööf, står i fokus, kan det finnas anledning se vad ett annat land kunnat prestera.

Sverige utnyttjar inte sin potential. Men vi har ett land som skulle kunna vara en förebild, eller är en förebild: Australien. Så här ser utvecklingen i Australien ut:

  • 27 år utan recession
  • Medianinkomsten har ökat 4 gånger snabbare än i USA
  • Offentliga skuldbördan är 41 procent av BNP (Jämförbar med Sverige)
  • Behöver spendera bara hälften så mycket på pensioner som andra OECD-länder, andel av BNP
  • Vårdsystemet fungerar till rimlig kostnad

Dessutom är inställningen till invandring – reglerad sådan – mycket positiv. Hela 29 procent av befolkningen är födda utomlands. Däremot är den spontana flyktinginvandringen obefintlig. Ett område där Australien ligger efter omvärlden är utsläpp av växthusgaser.

Allt detta, och mer därtill. finns beskrivet i ”Aussie rules”, en ledare i The Economist. Mycket mer intressant och spännande läsning finns i ”The wonder down under”, som är en specialrapport i The Economist.

Allt är inte bra, men mycket, och samarbete till båtnad för nationen har ofta – inte alltid – varit i fokus. Här finns inspiration för den nya svenska regeringen, som väl snart tar plats vid köttgrytorna.

Ett annat gott råd är att låta den nya regeringens ledamöter läsa de rapporter om Sverige och svensk innovationspolitik som OECD producerat. På två svenska regeringarna uppdrag, men som inga i dessa regeringar verkar ha tagit del av. Där finns mycket, som inte Annie Lööf har tagit med i sitt förslag till Stefan Löfven. Att läsa, förstå och genomföra. Vi talar i första hand om ”OECD Reviews of Innovation Policy SWEDEN” från 2012 och 2016.

Nu finns också en alldeles ny studie, gällande Finland, Sverige och Norge. Med jämförelser. Enkel att ta till sig för stressade politiker, det är enkla med förklarande OH-bilder.

 

Hur ska vi undvika att Sverige blir ett museum?

Alla läser inte Dagens Industri (tyvärr vill jag säga), varför jag här vill lyfta vad Jacob Wallenberg, Investors ordförande, framförde på Svenskt Näringsliv. Återgivet i Di i lördags ”Sverige ska inte vara ett museum” Hans budskap i punktform:

  • Vi ska inte ha ambitionen att bli ett museum för asiatiska turister
  • Vi måste attrahera de bästa människorna, som ska leda vara företag, sälja och forska
  • En havererad bostadsmarknad och marginalskatter på 60 procent lockar inte
  • Expertskatten och optionsbeskattningen behöver förbättras
  • Vi får inte bli förlorare i den globala talangjakten

Hans Stråberg, ordförande i bl a Atlas Copco instämde, och tillade:

”En tydlig reformagenda med minskad regelbörda” samt marginalskatter på OECD:s genomsnitt 42 procent.

Ekonomiprofessorn Johan Hassler påpekade:

”Svensk tillväxt var i fjol den lägsta i hela EU. Sverige behöver breda reformer för att få fart på tillväxten”

Om nu Stefan Löfven ska bli ödmjuk, så är läget strålande för hans ”Affärsplan Sverige”, som han lanserade i Dagens Nyheter 2012. Bjud in Wallenberg, Stråberg och Hassler i veckan och skissa på denna Affärsplan. Bara nyheten om en sådan konstruktiv ansats skulle öka tilliten i det svenska näringslivet (för den gamla regeringen), som nästan inte existerar. (*Ett par procent)

Dessa inlägg är ett bra exempel på Peje Emilssons uppmaning i Dagens Industri idag: ”Fler företagare måste ta debatten”

Det går att lösa regeringskrisen och få en Reform-regering

Om Ulf Kristersson bildar en Alliansregering där Liberalerna och Centerpartiet ingår, så får vi en garant för att SD:s inflytande inte drabbar grundläggande värden. Dessa två partier har nu visat hur man stå emot SD, men ge dem inflytande när det behövs, som i misstroendet mot Stefan Löfven och i Talmansvalet. Nu behövs SD-stödet för en regeringsbildning, och om C och L ingår, så borde allt kunna lösa sig. Om inte SD då trycker på Nej-knappen. Men då är det S som får SD-stöd i stället, och då får man förhålla sig till detta.

Bästa sättet i ett sådant läge, där Socialdemokraterna tillsammans med SD blockerar en Alliansregering, är att Alliansen gör upp med S. En överenskommelse mellan Alliansen och S baserad på de sakfrågor, som Annie Lööf nu diskuterat vid sin sondering. Annars blir det extraval om S och SD fortsätter sin samverkan. Då ligger ansvaret för extravalet där det ska ligga.

Sedan är det en helt annan sak – och självklart – att de som blivit valda som ledamöter i Sveriges Riskdag ska uppföra sig som vanligt folk, och samtala med och även sluta överenskommelser med partier vars grundläggande värderingar man inte vill främja, som SD:s och V:s. Sedan kan man utesluta dem i frågor som NATO och EU, men där har väl redan ett ytterlighetsparti, Vänstern, redan släppts in?

I SvD lördagen den 17 november hade fd statssekreteraren i UD, Hanna Hellquist, en artikel med rubriken ”Djup dissonans mellan utrikes- och inrikespolitik” Läs den gärna! Sverige har i förhållande till omvärlden agerat på följande sätt, enligt Hellquist:

”Under de år jag tillbringat i utrikesförvaltningen har jag upplevt att Sverige oavsett regering företrätt en linje som bejakat kontakter, dialog och informations- inhämtning även i relation till terrorister, krigsförbrytare och diktatorer.”

Borde vi inte vara konsekventa, och behandla våra egna medborgare, och valda riksdagsledamöter, på samma sätt som vi behandlar omvärlden?

Det är ledarskapet, stupid

Det finns ett antal frågor där det är fara i dröjsmål, men samtidigt finns en stor enighet mellan partierna, eller förväntas finnas. Dessa frågor är inte riksdag och regering förbjudna att hantera, utan det rör sig om ledarskap. Eller, snarare brist på ledarskap.

Först försvaret. Så här uttrycker ÖB Micael Bydén läget i SvD  den 6 november och effekterna:

”Försvarsmakten hoppas få tre miljarder kronor mer i anslag 2019. Men några anslagshöjningar ser inte ut att bli av så länge Sverige inte har en ny regering…..

Micael Bydén pekar på konsekvenser för samtliga stridskrafter, på reducerad övningsverksamhet och på neddragningar på repetitionsutbildning, krigsförbandsövningar och på vidmakthållande av materielsystem.”

Partierna torde vara överens om en grundläggande höjning av försvarsanslaget så att dessa negativa effekter skulle kunna undvikas. Här är det, som sagt, bara en brist på ledarskap, att detta inte nu ligger på riskdagens bord.

Etta annat område där en grundläggande enighet finns, men där ledarskapet saknas är polisen. Så här kommenterar Polisförbundets ordförande den framlagda övergångsbudgeten, den 15 november:

– Jag är besviken på att det inte görs några satsningar på Polisen i övergångsregeringens budget trots att det finns politisk enighet om att det krävs stora investeringar, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz.

– Jag hoppas att en ny regering snart kan lägga en offensivare budget. En utebliven, eller en för liten satsning, kommer att göra det svårare att nå målet om 10 000 fler polisanställda till år 2024, vilket partierna är överens om behövs för att Polismyndigheten ska klara sitt uppdrag, säger hon.

Två viktiga områden, försvaret och polisen, där en grundläggande enighet finns, men där ledarskapet saknas.

Idag kom ytterligare en fråga upp på bordet, Dagens Nyheter redovisar idag att en utebliven satsning på Yrkeshögskolan, som innebär att hela 11.000 yrkeshögskoleplatser fryser inne. Tolv näringslivsorganisationer reagerar och varnar idag. Så här säger dessa organisationer i ett upprop:

”Sverige har helt enkelt inte råd att skära bort 11.000 yrkeshögskoleplatser”, och varnar för att Sveriges välstånd drabbas om företagen inte kan växa och skapa fler arbetstillfällen.

Det är inte för sent ännu att ta fatt i dessa frågor. Någon av partiledarna, det borde vara Stefan Löfven, borde kalla de andra till överläggning för att komma överens i viktiga frågor, där de redan i princip är överens.

Byråkratin vill växa – få in andra myndigheter med tvång

Det nog inte så många som känner till att det finns ett Statens Servicecenter som löser många myndigheters administrativa uppgifter, som fakturering, beställningar och löneutbetalning. Men det tycks inte alltid gå så bra.

Och trots att det inte fungerar så väl, så vill den nuvarande regeringen att andra myndigheter ska tvingas köpa tjänsterna av den statliga byråkraten, trots att det finns brister och att många av de berörda myndigheterna inte vill. De säger nej tack, men regeringen vill tvinga dem.

Så här skriver finansdepartementet i rapporten där man vill tvångsansluta ytterligare 25 myndigheter:

”Regeringen har som målsättning att öka effektiviteten och minska administrationskostnaderna i statsförvaltningen.”

Men enligt många av de berörda myndigheterna så ökar kostnaden samtidigt som det finns brister i det arbete som sker idag. Därtill är det ett brott mot lagen om offentlig upphandling (LOU). Riksrevisionen har i flera granskningar fört fram kritiska synpunkter på verksamheten.

Några fakta om Statens Service Center:

  • Sköter administration åt 160 myndigheter; ekonomi, lön, HR och e-arkivering (snart)
  • Svarar för denna administration till 40 procent, mätt i antal anställda.
  • Har idag cirka 450 anställda
  • Är expansiva och ska öka antalet medarbetare till 1.400 under nästa år.
  • Har kontor i Gävle (KH), Eskilstuna, Göteborg, Lund , Norrköping, Stockholm och Östersund.

Så här svarar ett stort antal av de som ska tvångsanslutas:

  • För Vinnovas del kommer den föreslagna regleringen inte innebära effektivisering eller besparing på vare sig kort eller lång sikt. Därför bör Vinnova med rådande förutsättningar inte anslutas till Statens servicecenters….
  • Resultatet av en utredning som Livsmedelsverket utarbetade under 2018, och som baseras på erfarenheter från andra myndigheter som anslutit sig till Statens servicecenter, tyder på att det är svårt att minska kostnader genom en anslutning till Statens servicecenter. Samma utredning pekar på att myndigheterna som anslutit sig till Statens servicecenter inte upplever att kvaliteten har påverkats i positiv riktning
  • Utifrån Socialstyrelsens uppdrag ser myndigheten risker med en anslutning till Statens Servicecenter (SSC). Förutom den kostnadsökning och, i vissa fall, kvalitetssänkning som konstaterats hos redan anslutna myndigheter, ser Socialstyrelsen en risk att myndigheten kan tvingas bryta mot gällande rätt. Det mest uppenbara gäller lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU).
  • KB bedömer dock att det även i framtiden behövs kompetens och resurser på myndigheten för att säkerställa myndighetens ekonomiska redovisning och rapportering.
  • Ett av syftena med den utökade anslutningen till Statens servicecenter är att minska administrationskostnaderna, men för Folkhälsomyndighetens del skulle en anslutning till Statens servicecenter innebära ökade administrationskostnader, även på sikt.
  • ESV, Ekonomistyrningsverket, har vid flertal tillfällen argumenterat emot en förordningsstyrd anslutning med motiveringen att anslutning bör grundas på frivillighet. Statens servicecenters tjänsteutbud och avgiftsnivåer ska vara konkurrenskraftiga för att skapa incitament till att myndigheterna ansluter sig.
  • Många andra har avstyrkt och argumenterat emot bristande kvalitet, och att det snarare blir dyrare än billigare att utnyttja Service Center, se remissvaren.

Detta är ett typiskt exempel på hur den statliga byråkratiska hydran växer utan hänsyn till uppdrag och kunder. Ekonomistyrningsverket, som verkligen bör veta vad de talar om, har rätt i att upphandling av sådana här tjänster både ska vara frivillig och ge utrymme för konkurrens.

Livslångt lärande ett måste redan idag

Alla pratar vi väl om att livslångt lärande är nödvändigt idag. Men vad sker konkret? Det trista svaret är: Ingenting. Något som t o m forskningsministern Helene Hellmark Knutsson, höll med om på seminariet som IVA höll i måndags. ”Ständigt lärande, vems ansvar?” Positivt från IVA-debatten var att alla tycks vara överens om det livslånga lärandets avgörande betydelse för framtiden. Men, vad hjälper det, när inget händer?

Mellan 1995 och 2000 arbetade en utredning, Kunskapslyftet. Den kom med sina sammanfattande synpunkter på dryga 700 sidor i vad som kallades Kunskapsbygget 2000. Året innan, 1999, kom en del-rapport, ”Strategi för Livslångt Lärande”. SOU 1999:141. Med ett internationellt perspektiv av tre framstående internationella forskare med synpunkter på det svenska systemet för vuxen-lärande.

I september i år kom utredningen ”En andra och en annan chans – ett komvux i tiden”  SOU 2018:71

Men vad har detta utredande lett till? 

Så åter till IVA-seminariet. Inledare på detta var Mohammed Homman, VD för konsultföretaget Vironova. Ett privat svenskt bioteknikföretag, som utvecklar ny teknologi för mediciner och kvalitetskontroll. Utbildning är idag en färskvara, påpekade Homman. Därför behövs vidareutbildning, men vems är ansvaret?  Är det högskolornas eller företagens? Svaret: Regeringen måste ha det övergripande ansvaret. Samtidigt är det absolut nödvändigt med ett egenansvar för varje medborgare.

Några viktiga uttalanden seminariet:

  • Magnus Hall, Vattenfall: Akademin är för akademisk (passar inte i praktiken)
  • Marcus Strömberg, Academedia: ”Vi behöver en Kunglig Lärarutbildning”
  • Peter Aronsson, Linné-universitetet: Rakt ackord = maximalt antal studenter
  • Tuula Teeri, IVA: Universiteten måste få betalt för samverkan

Forskningsministern uttalade sin förhoppning att något väsentligt skulle komma från STRUT-utredningen med Pam Fredman i januari 2019. (Fan tro´t) Läser man på utredningens hemsida finner man livslångt lärande nämnt några gånger, men inga skarpa förslag (inga förslag alls).

Till våren ska Socialdemokraterna hålla en extrakongress, med fokus just på det livslånga lärande, enligt Hellmark Knutsson. Hur mycket blir det, undrar vän av ordning sompå SAP:s hemsida läser följande om vad denna kongress ska syssla med: :

Dels hur vi stärker Socialdemokraterna som modern folkrörelse och rustar oss inför framtiden. Dels på utbildnings- och kompetensförsörjningsfrågorna som kommer vara avgörande framöver, inte minst för att klara integrationen,

Men, vad hjälper detta, när Sverige behöver en handfast fortbildning för alla medborgare? Här behövs dels en regering, dels en blocköverskridande uppgörelse. Och inga fler utredningar. Men väl en rådgivningsgrupp (advisory group).

21 sakfrågor som varmt överlåtes till Annie Lööf

Nu ska Annie Lööf få i uppdrag att sondera i regeringsbildningen, med fokus på sakfrågorna, enligt henne själv. Här vill jag tipsa Annie Lööf om 21 sakfrågor som jag bloggat om tidigare i år, och som behöver hanteras:

Rubrikerna ovan är bloggens – med aktiv länk.. Kan vara en stimulans och underlag inför Annie Lööfs kommande samtal. Bloggarna talar tydligt för sig.
 

En uppmaning till regeringen: Tänk efter före!

Det är inte vilken uppmaning som helst. Den kommer från en studie som Finansdepartementets egen expertgrupp, ESO, låtit göra.  Studien heter ”Tänk efter före! En ESO-rapport om samhällsekonomiska konsekvensanalyser”Den är genomförd av Sara Forsstedt, ekonomie doktor.

De konsekvensanalyser som görs idag är för smala, görs för sent, har inte fokus på de samhällsekonomiska effekterna. Fokus idag är på företagseffekterna och belyser oftast bara regelfrågor, och i efterhand. Bra att ESO uppmärksammat dessa brister, och låtit utreda dem, för regeringen har struntat i frågan.

Varför det är så bristfälliga analyser av effekterna av olika åtgärder, på det tidiga stadiet när något kan göras, beror på att arbetet med metodutveckling kommit på avvägar. Den svenska regeringen har inte deltagit i det arbete som bland andra EU och OECD bedriver. I andra länder har man aktivt arbetet med detta, men:

I Sverige har arbetet emellertid avstannat och efterfrågan på samhällsekonomiska analyser är i stort sett frånvarande.

Utredaren på sidan 10, som fortsätter:

Min främsta slutsats är därför att det finns starka skäl för regeringen att skapa förutsättningar för att arbetet med konsekvensanalyser förstärks i alla delar av statsförvaltningen. Detta kan kräva insatser när det gäller metodutveckling och tillgång till särskild kompetens, men viktigast är att ympa in samhällsekonomisk konsekvensanalys i den svenska statsförvaltningskulturens DNA.

Det räcker nästan att läsa ovanstående. Och så fråga sig när regeringen tar fatt i frågan om konsekvenserna av reformer och andra åtgärder. Men, invänder vän av ordning, vi måste ha en regering först. 

Låt oss översätta den här 148-sidiga studien till ren svenska:

  • Det görs inga samhällsekonomiska  konsekvensutredningar i Sverige
  • I andra länder görs sådana studier
  • Regeringen har helt backat ur och inte följt upp utvärderingar med EU eller OECD
  • Om regeringen inte klarar av detta skulle Ekonomistyrningsverket kunna ta över
  • Att inte göra samhällsekonomiska konsekvensanalyser kostar Sverige stora pengar

En ”Pilotstudie” om samhällsanalyser gjordes av Transportstyrelsen förra året. Läs!

Ekonomisk Debatt publicerade en artikel i om samhällskonsevensstudier förra året

Har 8 år av reformstopp kostat Sverige 250 miljarder?

Frågan om vad 8 år med reformstopp har kostat vårt land var uppe på seminarium på Entreprenörskapsforum på tisdags-morgonen. Annika Winsth tog inte ställning till rapportens beräkning, men konstaterade att Sverige inte haft reformer på 8 år. Och att risken är stor att vi spär på den perioden med 4 år till. Samtidigt som våra konkurrentländer hänger med i utvecklingen.

Rapporten, ”250 miljarder fattigare!” har Johan Eklund och Per Thulin, Entreprenörskapsforum, skrivit. De har gjort en värdefull genomgång av produktivitetsutvecklingen ända sedan 1950-talet. Sedan har de gjort två kalkyler. En om vi varit lika produktiva som från finanskrisen 1993 fram t o m 2006. Då skulle BNP legat på en nivå på hela 27 procent över dagens. I pengar räknat ungefär en hel triljard högre än idag för Sverige. Vi säger väl snarare 1000 miljarder, eftersom begreppet triljard inte används i dagligt tal. För ett normalhushåll hade det blivit en halv miljon extra årligen. Inte så dumt.

Den andra, kanske mer realistiska kalkylen, utgår ifrån att arbetsmarknaden fungerat bättre och att de strukturella matchningsproblemen varit lägre. Alltså en mycket försiktigare beräkning. Då hamnar vi på rubrikens 250 miljarder i årligt extra BNP. Inte alls orealistiskt, menar författarna. Paneldeltagarna på seminariet, Annika Winsth, Nordea och Johan Hassler, Stockholms Universitet, ville inte bejaka denna uppskattning, men påpekade just att reformer saknas. Vilket också är en av författarnas utgångspunkter.

För den ekonom-intresserade kan jag rekommendera en nedladdning och läsning av rapportenFör att förstå kalkylerna underlättar det om man tar ett betyg i statistik först. (Det var nog en del på seminariet som hade svårt att hänga med, tror jag)

Så åter till det som alla vid seminariet var överens om: Vi är behov av ekonomiska reformer för bostadsmarknaden, utbildningen, arbetsmarknaden och infrastrukturen. Får vi inte detta nu, så kommer Sverige fortsätta att gå bakåt.

Ekonomiprofessorn, fd ordföranden i Finanspolitiska rådet, John Hassler sa allvarstyngd: ”Vi har gått från ett utbildningssystem i världsklass till ett mediokert.”

En deltagare i seminariet, fd läns-arbetsmarknadsdirektören Lars Sjöström efterlyste ”mer kul på jobbet”. Kanske är det den mulna höstdagen som gör sig gällande?

Bostadsutredningar en masse – utan resultat

Vad är den avgående regeringens arv på bostadskrisens område? Utredningar, utredningar och nya utredningar, men inga resultat. Här är ett urval bostadsutredningar som Peter Eriksson, bostadsministern, genomfört det senaste året. Som dock inte resulterat i någonting:

Sedan har man i höst bland annat givit till följande utredningsuppdrag:

Ovanstående redovisning är inte komplett, men den räcker för att förstå at det bara är utredningar, remisser och skrivarbete. Till ingen nytta – för bostadseländet.

Därtill kommer att alla ovanstående utredningar – på sammanlagt minst 2.000 sidor – gått ut på remiss till hundratals remissinstanser. Som i sin tur lägger 10.000-tals timmar på att läsa, samråda, fundera och skriva remissvar. Tror de ansvariga politikerna att vi imponeras av alla dessa utredningar? Snarare: Medan politikerna utreder dör bostadsmarknaden.

Till vilken nytta?

Blir bostadsbristen mindre? Får unga en chans att skaffa sig bostad? Kan våra företag hitta bostäder till sin personal? Kan invandrarna få tag på bostäder?

Svaret är tyvärr genomgående nej

Bostadsrättsutredningen förslag ”Ett snabbare bostadsbyggande” får helt underkänt av Sveriges Byggindustrier. Totalsågas, enligt Dagens Industri. Organisationen säger att utredningen bör skrotas helt. Peter Eriksson lämnade dessutom utredningsuppdraget till vice ordföranden i Vänsterpartiet, Nooshi Dadgostar, vilket är som att sätta bocken som trädgårdsmästare.  Åtminstone om man läser Vänsterpartiets program. Men se också i utredningen, som föreslår rätt till konfiskation utan ersättning,

Man kan undra vad Peter Eriksson tycker om utredningen, för han inställde med kort framförhållning sin presskonferens den 23 augusti, som han kallat till för att kommentera utredningen. Och när Dagens Industri för några dagar sedan frågade Peter Eriksson, så vägrar han att svara. Underligt.

Men man kan konstatera att den Röd-Gröna regeringen helt har misslyckats med bostadsfrågan. Ansvaret ligger på Peter Eriksson, Miljöpartiet och hela regeringen i den ordningen.

Det tror jag att högste chefen inser också, men inte vill erkänna.

Nästa regering har en stor uppgift. Bostadskrisen är en fråga som måste lösas. Här krävs dock en bred uppgörelse, något som den avgångna regeringen inte lyckats med, knappast ens försökt på allvar.