Sverige har många långsiktiga frågor som politikerna borde fokusera på. Och besluta om. Trots detta har det politiska spelet kommit i fokus. Nu läggs mest energi på vem som får leka med vem och vem som ska ha makten.

För en månad sedan skrev en av våra välrenommerade ekonomi-professorer Lars Calmfors en krönika i Dagens Nyheter “11 egendomligheter som präglar dagens svenska inrikespolitik”. Den är värd att läsa, särskilt för Annie Lööf. Så här avslutar artikeln:

Det går inte längre att låsa sig vid att endast några samverkanskonstellationer är möjliga och att förhandlingar med vissa partier alltid är uteslutna. Det är legitimt med starka uppfattningar om lämpliga samarbeten. Men det är svårt att se någon annan väg framåt än att partierna går till val på sina egna program och sedan försöker få igenom så mycket som möjligt av dem i förhandlingslösningar utan ultimativa bindningar i förväg.

Man bör ha klart för sig att socialdemokraterna använt Sverigedemokraterna för att få behålla makten. Och även om Januariavtalet har innehållit en del liberala reformer, och avskaffandet av värnskatten, så kan vare sig C eller L vara säkra på att den genomförda politiken står sig. Stora påtryckningar pågår i S för att genomföra en vänsterpolitik med miljonskatt och andra ingrepp som negativt skulle drabba den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

De sakfrågor som behöver lösas i Sverige är bland andra:

• Gängvåldet (drastiskt så att gärningsmännen blir inkapaciterade oavsett ålder)
• Elförsörjningen (med åtgärder för kärnkraften)
• Vattenkraften (så att inte EU klassar den som smutsig)
• Cementförsörjningen (så att inte byggandet i Sverige stoppas)
• Arlanda med landningskapacitet och transportvägar ( innan man funderar på Bromma)
• Skogsbruket (så att inte EU klassar vår skog som förvar av koldioxid – Europas Amazonas)
• Vattennära områden som måste få utnyttjas för lämplig byggnation
• Cyberattackerna som måste åtgärdas kraftfullt, i samarbete med näringslivet
• Tillståndsprocesserna som måste förkortas rejält och förenklas
• Infrastrukturen i Sverige som ligger på efterkälken
• Utbildningen, där Sverige bara genom fusk med PISA-mätningen kan hävda sig
• Forskningen där OECD givit Sverige underkänt (har också minskat sedan år 2000)

Det finns mycket mer som blivit lidande av oförmågan att fatta beslut i Sverige. Långbänken har fått dominera.

Även om man inte ska sparka på den som redan ligger, så måste man som Expressens Viktor Barth-Kron säga: “Stefan Löfven löste in i det sista sina problem genom att skjuta upp, gräva ned och tiga ihjäl dem”