Varför har Allianspartierna givit legitimitet åt Vänsterpartiet?

Nu när ytterlighetspartierna rötter kommit i fokus är det viktigt att redovisa både Vänsterns och Sverigedemokraternas historia. Det bör göras ordentliga studier om hur Vänstern och SD har hanterat sina rötter och hur de förhåller sig till sin historia. Det finns redan en hel del gjort, så en sammanställning, med uppföljning och en del nya studier, är vad som borde göras.

Låt oss här börja med Vänsterpartiet, som nog bör betraktas som Sveriges verkliga kommunistparti, även om det inte har behållit namnet. Det togs bort 1990, men dagens företrädare kallade sig kommunister fram till 2005, enligt Wikipedia. Den redovisar också följande om vänsterpartiet:

 Även om vänsterpartiet 1990 till namnet upphörde vara kommunistiskt fortsatte flera medlemmarna i partiets ledning att kalla sig kommunister fram till 2005, och även därefter uttalade sig trogna de kommunistiska idéerna.

När Vänsterpartiet Kommunisterna 1990 bytte namn till Vänsterpartiet sade man sig vilja göra upp med sin historia. ”Lik i garderoben” skrevs bl a av historieprofessorn Sven-Eric Liedman. ”Vitboken skulle vara en början på uppgörelsen med öststatskommunismen men det kom ingen fortsättning.

Den grundläggande uppgörelsen har fortfarande inte skett.” påpekar Sven-Eric Liedman. Detta i en kommentar till en boken om Vänsterpartiet som den tidigare medlemmen Magnus Utvik publicerade i augusti ”Partiet på kant med (v)erkligheten)”. En tuff genomgång som visar att man fortfarande försvarar diktaturer och har Lenin som väggprydnad.

Så över till Sverigedemokraterna. De har rötter genom personer som tidigare varit verksamma i nationalistiska och rasistiska partier och organisationer. Den källa som här anges är Wikipedia, som verkligen tycks gå grundligt tillväga när det gäller SD:s historia.

För att ingen ska tro att jag vill undanhålla sanningen, så kommer här länken till EXPO:s analys av SDDet fina partiet.Och här kommer Timbros motsvarande granskning av Vänsterpartiet,

Läs nu gärna båda analyserna, Expos och Timbos, och ta gärna del av det andra jag redovisat ovan, så får vi se vad Du tycker. Vilket är det fina partiet? Inget eller båda?

Att Vänsterpartiet inte uppmärksammats beror på flera ting. Vänsterns försyndelser tar journalister och kommentatorer lättare på än de högerpopulistiska rörelserna står för. Men dessutom så krävde Alliansen i samband med DÖ-uppgörelseni december 2014 att den rödgröna regeringen skulle göra sig beroende av Vänstern, annars fick de inte stöd av Allianspartierna.

Därtill kommer att en Alliansledare aktivt medverkat till att legitimera Vänstern och Jonas Sjöstedt. Ingen tror väl att detta kan vara sant, men Annie Lööf ställt upp på turnéer med Sjöstedt under flera år. I en form av utmaning av varandras politik. De har gjort reklam för sina dueller på gemensamma bilder, liberalen och kommunisten sida vid sida.

Tänk om Lööf också hade uppträtt på samma sätt med Åkesson! När man gör den jämförelsen förstår nog alla hur olämpligt ett sådant här Duell-par är. Om man vill hävda demokratin, även om jag förstår att Sjöstedt är alldeles till sig. Han har till och med erbjudit Annie Lööf att bli medlem i Vänstern, så familjära är förhållandet.

Så här beskriver tidningen ”Läget”, en webbtidning utgiven av IT-studenter i Stockholm, dessa turnéer:

Jonas Sjöstedt och Annie Lööf har tillsammans varit på flera debatturnéer i landet för att, enligt sig själva, väcka liv i debatten. Sjöstedt säger att – Det är väldigt kul att debattera med Annie, hon är marknadsliberal och jag är socialist. Annie Lööf kontrar med – Jonas är en skicklig och bra debattör, han brinner för något.

Undrar hur många väljare som tagit Annie Lööfs engagemang för Vänsterpartiet som en legitimering?

I gårdagens Folkbladet hade Widar Andersson en lång krönika, Widardirekt, om varför Sjöstedt och Lööf dras till varandra. Han tycker också att det är olyckligt och onödigt och noterar efter sommarens Almedalen följande:

Där Jonas Sjöstedt och Annie Lööf dras till extremerna så gör Magdalena Andersson, Ebba Busch Thor och Jan Björklund vad de kan för att hålla sig borta från ytterkanterna.

Ja nog är detta underligt.

 

Det här inlägget postades i Innovation av Håkan Gergils. Bokmärk permalänken.

Om Håkan Gergils

Håkan Gergils är född i Uddevalla och har varit verksam i Aktiespararrörelsen, bland annat som ordförande i Aktiespararnas Riksförbund 1976-1981. Intresset för innovationspolitik resulterade i ett analysarbete för industriforskningsinstitutet Acreo i slutet av 1990-talet. Sedan fortsatte forskningen om innovationssystem inom ramen för ett stort projekt på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, och ett antal böcker författades, en till och med på kinesiska (översättning). Under senare år har Gergils varit verksam vid Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, inom innovationsprojektet "Innovation för tillväxt" som Senior Advisor. I IVA:s nya projekt "Innovationskraft Sverige" är han med i styrgruppen, som leds av Rune Andersson. Idag är Gergils även Senior Advisor till Entreprenörskapsforum och arbetar även med uppdrag för andra företag och organisationer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.