Varför ställer inte journalisterna de svåra frågorna?

Varje dag så finns det anledning för landets journalister – i alla media – att ställa frågor till våra ansvariga politiker. Det gäller inte minst i frågor om gängkriminaliteten med sprängningar och skjutningar, men också integration och EU:s lägsta arbetslöshet. Men de svåra frågorna ställs inte. Nästan alla som lyssnar märker hur politikerna slingrar sig och inte svarar på frågan. Ibland händer det att journalister upprepar samma fråga, men det leder nästan alltid till att politikern slipper att ställas mot väggen och erkänna sitt fel.

Det mest uppenbara i sen tid är att Sverige 2020 skulle få EU:s lägsta arbetslöshet. Då tillåts Stefan Löfven och Magdalena Andersson att svara med att vi har en hög andel sysselsatta eller med någon annan bortförklaring. Ingen säger: Kan inte Statsministern erkänna att det löftet som har lämnats, det kommer inte att infrias?

Nu är väl arbetslösheten inte den viktigaste frågan där löften har brutits, även om det är det mest påtagliga och uppenbara. Gängkriminaliteten är betydligt mer angelägen, liksom integrationen och terroristhoten. Hur kan det komma sig att regeringen inte har arbetat fram en lösning på hur man ska hantera extremister, liksom imamerna, som inte kan utvisas? Trots förslag i riksdagen, framställningar från SÄPO och egen tankeförmåga?

Den 28 november förra året skrev Rikspolischefen Anders Tornberg till regeringen med förslag på åtgärder för att bryta utvecklingen med gängkriminaliteten och de utsatta områdena. Många av de förslag som där framfördes har regeringen inte tagit till sig och genomfört. Varför frågar inte journalisterna om detta? I anslutning till partiöverläggningarna om gängen. Eller när Riskpolischefen i onsdags redovisade att våra sprängningar och skjutningar saknar motstycke någon annan stans.

Ett stort antal av Rikspolischefens förslag ligger fortfarande i träda. eller sitter på Långbänken. Tänk om landets journalister kunde läsa den 5 sidor långa skrivelsen och fråga Thornberg vad som genomförts. Här ett axplock av som inte åtgärdats:

  • Hur ska barn som begår brott åtgärdas.?
  • Hur ska missbruk av flera identiteter stävjas?
  • Hur ska Tullverket få resurser och lagstiftning för att ingripa mot utländska stöldligor?
  • Registrering av kontantkort för mobiltelefoner
  • Husrannsakan i kriminella miljöer utan brottsmisstanke
  • Upprätta förbuds- och visitationszoner där kriminella inte får vistas
  • Kroppsvisitationer utan misstanke om brott i kriminella miljöer
  • Slopa ungdomsrabatten för unga kriminella mellan 18 och 20 år

Detta är ett antal av de förslag Rikspolischefen framfört men som inte är genomförda. Ingen journalist har ställt frågan till Rikspolischefen hur han reagerar på att så inte skett. Ett skäl kan vara att journalisterna inte läst på. Ett annat skäl att journalisterna inte vill ställa svåra frågor.

tycks detSedan borde de ansvarig politikerna få frågan: Varför har inte Rikspolisens förslag accepterats och genomförts? Men, det vill man inte göra som journalist. Varför?

Det här inlägget postades i Innovation av Håkan Gergils. Bokmärk permalänken.

Om Håkan Gergils

Håkan Gergils är född i Uddevalla och har varit verksam i Aktiespararrörelsen, bland annat som ordförande i Aktiespararnas Riksförbund 1976-1981. Intresset för innovationspolitik resulterade i ett analysarbete för industriforskningsinstitutet Acreo i slutet av 1990-talet. Sedan fortsatte forskningen om innovationssystem inom ramen för ett stort projekt på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, och ett antal böcker författades, en till och med på kinesiska (översättning). Under senare år har Gergils varit verksam vid Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, inom innovationsprojektet "Innovation för tillväxt" som Senior Advisor. I IVA:s nya projekt "Innovationskraft Sverige" är han med i styrgruppen, som leds av Rune Andersson. Idag är Gergils även Senior Advisor till Entreprenörskapsforum och arbetar även med uppdrag för andra företag och organisationer.

2 svar på ”Varför ställer inte journalisterna de svåra frågorna?

  1. Många bra frågor som borde ställas gång på gång på gång (egentligen av oss alla).
    Och besvaras ärligt. Och åtgärdas utan sedvanlig långbänk (av regering och riksdag).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.