Utvecklingen i Universitetssektorn förundrar. Inför Forskningspropositionen, som kom förra hösten var förväntningarna stora. OECD hade fått i uppgift att se över hela innovationspolitiken, inklusive universitetssektorn. På regeringens uppdrag, och med ett uttalat syfte, att ge underlag för forskningspropositionen.

Vad som lades på bordet i november 2016 var “De stora ambitionernas proposition”. Men det räcker dock inte att i ord uttrycka stora ambitioner, när dessa inte följs upp med de konkreta strukturgrepp, som erfordras. Mest förvånande var att det stora arbete som OECD på regeringens uppdrag lagt ned, inte alls påverkade propositionen. Här finns en sammanfattning av OECD framförde till den svenska regeringen. Som alltså regeringen inte med ett ord berörde i sitt förslag. Mer än märkligt.

I december förra året deltog jag i ett seminarium på Svenskt Näringsliv. Regeringens forskningsproposition diskuterades. Den fick underkänt av såväl Svenskt Näringsliv som IVA och den förre statssekreteraren Peter Honeth, men ingen vågade säga det rakt ut. Snällismen firade triumfer, men inte svensk forskning.

Nu fortsätter regeringen alltså att avvisa OECD igen. Sverige blev i somras inbjudet att deltaga i en intressant jämförande studie om den högre utbildningen. Studien heter “Higher Education System Performance”. De jämförande länderna skulle bli Norge, Holland, Estland och Belgiska Flandern. Kostan för denna studie skulle för Sverige vara 4 miljoner, en liten kostnad i förhållande till högskolesektorns årliga budget på 70 miljarder.

I sommar har Utbildningsdepartementet den 18 juli skickat ut en promemoria till högskolorna: Satsa brett, få in fler i högre utbildning, men ingenting sägs om kvaliteten, Så intrycket bli kvantitet framför kvalitet. Du kan läsa Utbildningsdepartementets PM på 12 sidor här.  Alliansens ger sin syn på frågan i en DN-artikel från Liberalerna “Den rödgröna kravlösheten hotar kvaliteten i högskolan“. Göran Rosenberg uttryckte sin stora oro för utvecklingen i God Morgon Världen den 5 augusti.

Den PM till högskolorna, som regeringen nu skickat ut, torde bottna i en statlig utredning, som presenterade i våras “Tillträde för nybörjare – ett öppnare och enklare system för tillträde till högskoleutbildningen” SOU 2017:20. Den 472 sidor långa utredningen verkar inte sätta kvaliteten i den högre utbildningen i högsätet. Här är det också fokus på kvantitet, och att studenten med dåliga grundkunskaper nog ska klara av universitetet.

Att det är lite så och så med kvaliteten på den högre utbildningen visar de utvärderingar som gjordes 2011 – 2015. Hela 26 procent av de granskade utbildningarna underkändes. Men systemet, med externa granskare (1.300) hade en uppföljande komponent också, De underkända utbildningarna åtgärdades omgående, om de inte lades ned. Och efter ett år fick hela 85 procent av de underkända utbildningarna klartecken: Hög kvalitet. Systemet fungerade.

Nu har detta system skrotats, och ett nytt införts, som innebär själv-utvärdering i första hand och extern utvärdering av skolornas egna kvalitetssäkrings-arbetet. Det startade 2017. Allt om utvärderingar av högre utbildning, då och nu, finns på UKÄ:s “Så granskas högre utbildning” Tror Du mig inte, titta själv.

Det är ingen tvekan att den utveckling som sker i högskolesektorn, med de stora universiteten, är illavarslande. Det finns goda bevekelsegrunder: Låt så många som få en högskoleutbildning, och låt hela landet få ta del av den högre utbildningen. Men är det rätt väg att gå?

Behöver vi inte internationalisera universiteten, få dem på topposition i världen? Det finns en SNS-studie från 2014 “Utbildning, forskning, samverkan Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?” som visar vad Sverige behöver göra för att få våra universitet i internationell toppklass. För en Akademisk Lanthandel vill vi väl inte ha?