I ett “Smart samtal” i går, under Mia Odabas excellenta ledning, fanns en stor samsyn när det gäller långsiktigt ägande i Sverige. Men ingen gör något åt det. Förre finansmarknadsministern Peter Norman kunde berätta att redan i slutet på juni så hade Alliansregeringen direktiv till en utredning, men ändå hann inte regeringen fram. Det skulle ha berott på juristerna i regeringskansliet. Här har vi ånyo ett bevis på politikens långsamhet i Sverige, som jag uppmärksammat i många blogginlägg.
LO ordföranden, Karl-Petter Thorwaldsson, markerade inte helt oväntat att det behövs en ny ägarpolitik i Sverige. Men, sa han, vi har “ett dåligt record”, löntagarfonderna. Så snart vi tar upp ägarfrågor blir vi misstänkliggjorda, klagade han. Därför står vi inte längst fram i ledet. LO tycker idag att mer pensionsmedel kan investeras i svenska företag.
Peter Norman tillstod att åtminstone han ändrat sig, och nu välkomnar mer pensionskapital i svenska företag. Någon löntagarfonds-skräck fanns inte längre kvar där, kan man notera.
Det finns ett stort behov att utveckla Sveriges infrastruktur, och höghastighetståg nämndes, men det statliga kapitalet räcker inte till. Varför inte försöka med OPS, Offentlig Privat Samverkan, eller PPS på engelska. Skanska chef Johan Karlström förslog detta, och hänvisade till mycket framgångsrika projekt i Storbritannien. Men också till att Norge nu utvecklar tre stora miljardprojekt. Infrastrukturprojekt. Men tyvärr finns det en politisk ovilja i Sverige att diskutera OPS-projekt, menade Skanskas VD.
Från “golvet” i den åtföljande debatten, tog Anders Lindberg JKL upp sitt förslag om ägarinvesteringar. En ny tillgångsklass, som skulle göra långsiktigt ägande möjligt för pensionsfonderna, inklusive AP-fonderna.
Mot slutet på diskussionen kom Peter Norman tillbaka och önskade sig fler aktieägare av “kött och blod”.
Det ska bli intressant att se om något händer, eller hur lång tid det tar, innan vi får tillbaka en långsiktighet i ägandet. Bloggen återkommer i ärendet.