Coronakommissionen har återigen gjort ett utomordentligt arbete och givit väldigt klara besked. Kommissionens ordförande Mats Melin sammanfattade kritiken i Studio 1:

• Hanteringen av Pandemin får “ett klart underkännande”
• Sverige var illa förberedd och påståendet att beredskapen var god var felaktigt
• De beslut som fattades (många fattades aldrig) var otillräckliga och sena
• Allvarligaste misstaget var att testning och smittspårning inte skedde 

Corona-kommissionen kommer med sitt slutliga avgörande av hanteringen och ansvaret för alla misstag i sitt slutbetänkande i februari nästa år. Detta enligt ordförande Mats Melin, men det är väldigt uppenbart att det är regeringens total brist på ledarskap som är det verkliga felet

Så här kan man definiera bristen på politiskt ledarskap i Sverige när Pandemin bröt ut:

. Regeringen gav Socialstyrelsen uppdraget att säkra tillgången till skyddsutrustning först den 16 mars 2020, efter en begäran från några regioner. De sex veckorna i februari och början av mars framstår därför i kommissionens ögon som förlorad tid för att avhjälpa bristerna på skyddsutrustning. Redan i det första delbetänkandet konstaterade kommissionen att ”det tog orimligt lång tid att klarlägga och konstatera äldreomsorgens behov av skyddsutrustning. Med det stora antalet kommuner och vårdgivare borde rapporteringsvägar redan ha existerat eller skyndsamt ha byggts upp.”

Sidan 726 i Coronakommissionens delbetänkande 2

Ansvaret för det bristande ledarskapet faller på regeringen i första hand, för var ska ledarskap komma ifrån om inte uppifrån?

Den sena, för att inte säga icke existerande, testningen kallar kommissionen för ett haveri:

Kommissionen anser att det knappast kan beskrivas som annat än ett haveri att en diskussion om ansvar och finansiering bidrog till att någon storskalig provtagning inte kom till stånd förrän den första vågen var över.

Sidan 723 i Coronakommissionens delbetänkande 2

Media frågar ut fackministern Lena Hallengren, som har ett stort ansvar. Det verkliga ansvaret ligger dock givetvis på statsminister Stefan Löfven, men media tycks över huvud taget negligera honom. När detta skrives har han inte intervjuats av SVT, i Ekot, Studio 1 eller i Rapport. Det ska bli intressant att se om Statsministern överhuvudtaget ställs till ansvar. Svaret är: Ingen har ställt några frågor till Stefan Löfven vad jag kunnat se.

Sverige hade tydligen ingen statsminister när Coronakommissionen lade fram sitt betänkande i fredags. För hur ska man tolka det faktum att ingen efterfrågade hur statsministern reagerade på kommissionens skarpa kritik? Beror det på att man inte ville besvära Stefan Lövfen med skarpa frågor, eftersom han har så svårt att ge begripliga svar? Eller beror det på att man inte vill fråga den ansvarige som lämnar skutan inom kort? Förmodligen är det ett tredje skäl: Vi har ingen statsminister enligt journalisternas uppfattning.  Slutsatsen blir dock att journalisterna i Sverige inte sköter sitt jobb.

När jag påpekar detta brukar jag få två reaktioner från journalister: Vi har försökt få en intervju med Stefan Löfven, men han ställer inte upp. Svar två: Vi vet att Stefan Löfven inte ställer upp för en intervju så det är meningslöst att fråga. I båda fallen har media ett ansvar mot tittare, lyssnare och läsare: Att redovisa detta. Att tala om att landets statsminister inte vill kommentera Coronakommissionens rapport och kritik. Men inte heller detta sker.