Hur skall Europa klara sig i den globala konkurrensen? Här har EU-kommissionen gjort ett fantastiskt arbete, som inte synts. Inte en enda tidning eller annat media har uppmärksammat detta, vad jag vet. Trots att det borde vara viktigt hur vi i Europa klarar oss. Och hur vårt land klarar sig. Så här ligger det dock till:
Nu på torsdag fredag, 20 -21/2, håller EU:s Konkurrenskraftsråd, KKR, möte i Bryssel. Industriell konkurrenskraft är i fokus, med industrins renässans och den inre marknaden som huvudpunkter. Pressmeddelandet från 22 januari 2014 (sv) ger kort innehållet. En utförligare beskrivning (eng.) finns här Memo 14/37. Den fullständiga Kommunikationen finns här (svår att hitta) De ansvariga i svenska regeringen är Annie Lööf, Eva Björklund och Jan Björklund. Det är viktigt möte, som förbereder toppmötet med Europeiska Rådet med stats- och regeringscheferna, som skall behandla dessa frågor den 20-21 mars.
Regeringens förberedelser och ställningstagande finns i en “Kommenterad dagordning rådet“, som är daterad den 10 februari och kom mig tillhanda i slutet på förra veckan. Den svenska regeringen instämmer i allt som Kommissionen föreslår, utom på ett område (se nedan): Goda ramvillkor för näringslivet, satsning på forskning och innovation, minskade handelshinder, mindre regelbörda och stärkt inre marknad i sin helhet. Det är mycket annat som kommer fram i regeringens positionspapper på 14 sidor, så den som är involverad eller intresserad kan själv se. Här är en bra EU-sida att använda.
Målet om en kraftigt ökad industrisektor ställer Sverige inte upp på. Eller rättare sagt, regeringen vill inte längre (man har accepterat det tidigare) att målet för europeisk industri skall var 20 procent av BNP, upp från dagens 15,1 procent. Skälet är att alla sektorer behöver växa, få stärkt konkurrenskraft, enligt Sverige nu. Tjänstesektorn går inte att skilja från industrin, är en “integrerad helhet”, säger regeringen. Jag skulle vilja säga: Gärna preciserat mål, men byggd på en redovisad kalkyl.
Sedan 2012 gäller i EU målet att industrin skall utgöra 20 procent av BNP 2020. Ett beslut som Sverige varit med och fattat.
Jag tror på Europas renässans på industriområdet speciellt gällande integration av olika teknikområden,industriell produktion med IT,nanoteknik,design,management,etc.
Utmaningen är att Europa fortfarande är för fragmenterat.Men ambitionen är bra.
En annan viktig fråga i detta sammanhang är immaterialrätten för uppfinnare.Den är idag usel.Lönar det sig verkligen att vara kreativ i Sverige?Det är den retoriska frågan.
Den svenska regeringen har helt rätt till skillnad från EU.
Att uttrycka att ett mål för industrin skulle vara 20% eller någon annan procentandel är meningslöst och eventuellt kontroproduktivt.
Så här ligger det till.
När vi blir rikare så minskar också industrins andel av BNP. Därför är industrins andel av BNP i t.ex. Danmark, Sverige och Storbritannien lägre än i Bulgarien, Litauen och Rumänien.
Varför det då?
Det har att göra med den allmänna inkomstutveckling och industrins produktivitetsutveckling.
När våra inkomster ökar så ökar vår konsumtion av tjänster relativt varor. Det beror på att inkomstelasticitetet för tjänster är högre än för varor. Den högre efterfrågan på tjänster gör att priserna på dessa stiger relativt varupriser. Det i sin tur gör att totala värdet av tjänster stiger relativt total värde av varuproduktionen och tjänsternas andel av BNP stiger.
Samtidigt ökar också tjänstesektorns andel av sysselsättning eftersom tjänstenäringarna är mer arbetsintensiva än industrin.
Den relativt högre produktivitetsutvecklingen inom industrin förstärker dessa effekter.
En högre produktivitetsutveckling innebär både att färre sysselsatta behövs för att tillverka en viss mängd varor samt att priset på industrivaror faller relativt tjänster.
Näringsstrukturen beror inte bara på dessa faktorer utan även på branschernas internationella konkurrenskraft. För de branscher vars internationella konkurrenskraft ökar leder en ökad efterfrågan både till ett högre pris och till en ökad efterfrågan på arbetskraft. Därmed ökar både branschens andel av BNP och andel av sysselsättningen.
Det är dock svårt att tänka sig att denna effekt är kraftigare än de två förstnämnda.
Det ligger mycket i vad Marcus här anför. Om tjänstesektorn växer snabbare än industriproduktionen kan den sistnämnda aldrig öka sin andel. Det finns dock en annan aspekt i sammanhanget, som ingen verkar uppmärksamma. Industriprodukter och tjänster går hand i hand, dvs en produkt behöver en tjänst för att fungera. Så frågan är egentligen om man skall särskilja tillverkning från tjänster. När man nu har den uppdelningen måste dock statistiken tolkas och kvalificeras, så att tjänsternas del i produkterna kommer fram.
En annan aspekt på tjänsterna är att de oftast är lokalt producerade, vilket inte gäller för produkter i samma utsträckning.
Det är en riktig kommentar. Den som är intresserad av en analys i den riktningen kan läsa den sista sektionen i den här publikationen: http://ec.europa.eu/enterprise/policies/industrial-competitiveness/competitiveness-analysis/eu-industrial-structure/files/short_term_ind_outlook_july_2013_en.pdf
En utförligare analys finns i Magnus Lodefalks avhandling: http://www.oru.se/PageFiles/63432/PhD_Thesis_Lodefalk_M_2013.pdf Han tar även upp problemet med att industrins tjänsteproduktion klassificeras som tjänster om industriklassificering görs för arbetsställen. Görs klassificering för koncerner så skulle industrins andel vara högre.