Mitt i alla inrikespolitiska problem, och inför EU:s toppmöte på torsdag-fredag med Brexit, offrade statsminister Stefan Löfven sin helg för att göra ett besök i Indien. Där har regeringen på ett föredömligt sett förberett den näringsdelegation som medföljde och som fortsätter kontaktarbetet efter att statsministern öppnat dörrarna. Dagens Industri gav en inträngande och bra presentation om detta i helgen.
Det är så här svensk export ska utvecklas med regeringens hjälp. Dock kunde inte Sveriges utrikeshandelsminister deltaga, för han har två andra ministerposter att sköta. Idag besöker han Örebro och Karlskoga i stället för Indien. Så statssekreterare Oscar Stenström, som till gagnet, men inte namnet, sköter exportfrågorna i regeringen är där. Det är en tokig ordning, som jag bloggat om tidigare.
Indiens betydelse bör uppmärksammas, vilket Dagens Industri gjorde i ledare i lördags. Men man får inte glömma att Exportstrategin anger 27 länder som prioriterade. Här väntar man på en analys av vad dessa länder behöver och på vilka Sverige kan göra skillnad för dem. Det borde ingå i den handlingsplan som fortfarande lyser med sin frånvaro. Trots att strategin i realiteten funnits sedan förra våren. (Den offentliggjordes i höstas).
Dessa frågor och många andra berördes på Exportseminariet fredagen den 22 januari, som UD-FIM inte visade så stort intresse för. Irritationen på Näringsdepartementet och de tre arrangörerna Svenskt Näringsliv, Almega och Teknikföretagen kunde man inte undgå. Det bloggade jag om när det begav sig.
Till sist vill jag berömma Dagens Industri och särskilt reportern Tomas Nordenskjöld, som på ett utmärkt sätt i flera artiklar speglat Indien-besöket och de svenska möjligheterna där.
Satsningar på ökad export är i varje företag (nästan alltid) en lånsiktig investering.
Det tar tid att bygga affärsrelationer och att skapa ömsesidigt förtroende.
Varje ansvarstagande företagsledare som är anställd och arbetar i ett noterat företag är beroende av års/kvartalsrapporter. Företagsledare som är ägare kan ha det lånsiktiga perspektivet och därmed våga ta risken av en investering i att bygga exportmarknader.
Men det är inte bara företagsledare och styrelser som vill ha SNABBA resultat även anställda vill visa att deras arbete ger avkastning.
Unga människor har det för “bra” hemma i **Sverige för att vilja ta obehaget av många hårda år i utlandstjänst eller många och långa resor till utländska marknader – detta särskilt som deras partner har ansvar för barn och familj i Sverige – Än värre är bl a bostadsmarknaden – kan man få en lägenhet när man återvänder? Har villa priserna stigit mer än ev gjorda besparingar under utlandsvistelsen?
Det är få som kan kosta på sig 10 år i London för att sedan återvända och bygga upp pappas företag till en enorm framgång som Stefan Persson gjorde.
MITT FÖRSLAG
Inför investeringsfonder där företagen kan med skattefrihet sätta av en stor del av vinsten för att betala framtida exportsatsningar på nya marknader. För mindre företag skulle det kunna vara ett incitament.