I den antologi som RISE (institutens holdigbolag) givit ut under rubriken “Myt och verklighet i forskningspolitiken” skriver Tobias Kranz. Han är nu ansvarig för forskning och innovation på Svenskt Näringsliv, men det som gör hans inspel särskilt intressant är att han varit forskningsminister i Alliansregeringen.

Fokus måste gå från resurser till resultat, påpekar Krantz. Särkt samverkan mellan akademin och näringslivet är nödvändigt, menar han. Man kan tro att Krantz förfärades när Vinnova i en utvärdering av de strategiska forksningsprogrammen, som syftade till samverkan mellan universitet och företag, noterade att näringslivets uppgift egentligen bara var att skriva goda intygsbrev om universitetens excellens, men sedan fick man inte vara med längre.

I en opinionsmätning som Demoskop genomfört visade det sig att flertalet universitets-forskare fått bättre egen forskning genom samarbete med företag. Två av tre menade t.o.m. att själva kvaliteten förbättrats. Själv noterar jag att det är samma resultat som vi i IVA-delegationen till Silicon Valley för ett år sedan fick uppleva där. I Sverige är det dock endast 20 procent av de akademiska forskarna som säger sig ha näringslivs-samarbete. I Silicon Valley är siffran 50 procent. Och de som inte har samarbete med näringslivet betraktas som “sekunda” i Californien.

Vad är lösningen? Den förre forskningsministern lyfter fram industriforskningsinstituten. Dessa har en viktig roll i att brygga över klyftan mellan akademi och näringsliv, skriver Krantz. Just i dagens kärva statsfinansiella läge (avser han Sverige?) borde ändå en satsning på industriforskningsinstituten vara möjlig. Deras positioner borde flyttas fram. Ett gott råd till Kratz: Tala med Din efterträdare, Jan Björklund, och fråga varför  hans statssekreterare Peter Honeth vill att marknadskrafterna skall avgöra institutens roll.

Bland de ytterligare konkreta saker som Krantz förslår kan nämnas: reformerad expertskatt, FoU-skatteavdrag och avdrag för donationer till FoU. Dessutom säger Krantz att de forsknings- och innovationspolitiska frågorna sällan hämnar högt upp på den politiska dagordningen. Det borde den göra, menar han. Man har all anledning tro att de förre forskningsministern vet hur läget är inom regeringen.

“Dagens forskning är framtidens välfärd”, avslutar Krantz.