I går kunde man läsa en intressant debattartikel i Dagens Industri. Titeln var inte så eggande: “Dags att införa avdrag för investeringar i kompetens” Men innehållet var desto viktigare. Vad vi talar om är livslångt lärande. Alla är klara över att en grundutbildning är viktig men den håller inte så länge. Den nya tekniken, digitalisering och AI samt kunskapssprång kräver att lärandet underhålls, blir livslångt.

“Det livslånga lärandet är ett måste redan idag” konstaterades på ett seminarium på IVA den 19 november förra året. Och i den diskussionen som följde erkände den dåvarande forskningsministern Helene Hellmark Knutsson att ingenting hade skett. Det har inte hänt något senare heller kan jag avslöja, om Du lovar att inte berätta det för någon.

Debatt-artikeln i Dagens Industri är skriven av företrädare för sju lärosäten, sex arbetsgivarorganisationer och 150.000 ingenjörer. De vädjar till regeringen och den nya forskningsministern Matilda Ernkrans, att göra slag i saken. Att de tillsammans ska sitta ned och hitta konstruktiva lösningar, gå från ord till handling. Det ska bli intressant att se vad som händer, det tänker jag följa upp.

Study Friday är namnet på den den modell som organisationerna bakom debattartikeln vill se förverkligad. Både arbetsgivare och de enskilda individerna måste kunna initiera en adekvat fortbildning, det livslånga lärandet. Hur ska detta kunna ske?

Det krävs bland annat, enligt artikeln:

• Ett förenklat antagningssystem, där alla högskolor ingår, inte bara där man är alumni
• Finansieringssystemet för högskolorna får inte baseras på poängjakt
• Det krävs moduler som kan utnyttjas, men kort lärotid och distansutbildning
• Det livslånga lärandet, med moduler och distansarbete måste anpassas till arbetet
• Arbetsgivarna måste få göra avdrag för fortbildningen, vilket borde vara självklart.
• De möten som i det livslånga lärande kan ske mellan den unga och den mogna generationen kan i sig var mycket fruktbärande.

Vid sidan om läroanstalterna bör också forskningsinstituten med RISE i spetsen vara naturliga partners i det livslånga lärandet. Inte minst när det gäller att anpassa och inkorporera ny forskning i existerande tekniker.

Det livslånga lärandet har också sin Långbänk, det kan vi konstatera när vi tar del av Helene Hellmark Knutssons artikel i januari 2016 i Svenska Dagbladet: “Det livslånga lärandet ska stärkas”. Så går det tre år och skribenten, tillika ansvarig minister, medger att ingenting skett. Skämmigt, kan man säga. Men det hjälper inte det livslånga lärandet som borde varit igång redan.