Alla är idag medvetna om att den räcker inte med en bra grundutbildning. Visserligen lär man för livet när man går i grundskola, gymnasium och sedermera universitet, men alla (nästan) måste hänga med i den teknikutveckling som sker inom det egna arbetsområdet. En amerikansk studie visade nyligen att andelen som gör ett rent rutinjobb i USA gått ned från 25,5 procent 1996 till enbart 21 procent år 2015. Och det är ju framför allt här som roboten kommer in. Uppgifterna kommer från The Economist´s Special Report om Lifelong Learning (14/2 2017).

Denna rapport tänkte jag på tidigare idag när SNS ordnade ett seminarium om “Livslångt lärande – vilken roll spelar lärosätena?” Seminariet var intressant, och utgick ifrån en studie som Riksrevisionen gjort förra sommaren. Men två väsentliga frågor saknades, eller saknade åtminstone jag: Hur ser det ut internationellt? Och vilka kunskaper, vilken forskning är det som behöver in i fortbildningen? I min värld måste man först undersöka vad som saknas hos de som behöver fortbildas. Hur ser därför teknikutvecklingen ut på olika områden? Och hur ska detta läras ut? Men ingen har undersökt detta.

Riksrevisionen gjorde en enkät bland berörda, vars kunskaper behövde utvecklas, för att få reda på vad som saknades. Men det måste vara svårt att fråga de som ska vidareutbildas vad de saknar för kunskaper. Det är ju just för att de inte kan dessa, kanske inte ens vet att de existerar, som man ordnar fortbildningen. Jag vet att i USA försöker man regelmässigt på många universitet anordna en “Roadshow” där topp-forskningen presenteras och diskuteras. Med alltifrån forskare till företag, intresserade individer och journalister som deltagare.

En liten parallell: I Norge hade man ett program för drygt 20-talet år sedan, TEFT, som instituten genomförde, där företag med max 500 anställda inventerades. Hade de tillgång till adekvat teknik? Det visade sig att nästan inga av de undersökta företag kände man till all adekvat teknik som de skulle kunna använda. Och det är ju inte lätt att veta att man saknar något som man inte ens vet existerar. Sak samma är det säkert med moderna tekniker, läkare, lärare och andra yrkesgrupper, som behöver fortbildning.

Att ett seminarium kan hållas när ingen internationell utblick sker är vårt att förstå. Det finns exempel från Singapore, som ger anställda en voucher för att de ska kunna vidareutbilda sig. Och The Economist i sin artikel, som jag nämnde tidigare, har en omfattande beskrivning av vad som sker internationellt. Detta borde vi Sverige också notera och ta lärdom av. Men det är väl som med universiteten, det saknas ett internationellt perspektiv.

Jo, ett internationellt perspektiv kom fram. KTH:s rektor Sigbritt Karlsson berättade att en student på högskolan, som läste matte, gick inte på föreläsningarna. Han läste i stället micro-MOOCS-programmet på MIT. Sedan gick han på tentorna (och klarade dem troligen).

Nu ska frågan om universitetens internationalisering utredas. Förre rektorn och statssekreteraren Agneta Bladh, som nu är ordförande i Vetenskapsrådet, har fått uppdraget. Med detta följde två års utredningstid. Ska det behövas? Varför ska vi alltid segdra allt i Sverige, på den politiska arenan? Tänk om våra företag vore lika senfärdiga? Då hade brist på framtid uppenbarat sig för dessa företag. Men den politiska sektorn kan göra som den vill, nästan. Det finns ju skatt att hysta in.