I går, 18/11, gick DN vidare med sin artikelserie om läkemedelsindustrin. Ekonomireportern Thorbjörn Spängs gav sin slutanalys och förslag. De går i all enkelhet ut på att ansvariga myndigheter, landsting och sjukhus anstränger sig.  Ett fungerande samspel mellan forskning, sjukvård och industri. Så kommer vi till genomförandet, enligt Spängs:

“Ett arbete som landets statsminister och hans närmaste medarbetare måste ta kommandot över.”

Hur många gånger har inte detta sagts, men inget händer. Det är till och med så att AstraZeneca:s två tidigare koncernchefer försökte träffa vår statsminister, men fick nobben. Först var det Tom McKillop som ville träffa Göran Persson, sedan var det David Brennan som ville träffa Fredrik Reinfeldt. Trots flera framställningar i båda fallen blev den nej tack. Som upplysning kan nämnas att dessa VD-ar också sökte möten med UK:s premiärminister och Tysklands förbundskansler, och fick ja, möten hölls.

Har vi råd med detta, frågar vän av framtiden.

Vad som hänt sedan år 2000 är att 9.000 arbetstillfällen försvunnit i svensk läkemedelsindustri. Samtidigt har de danska läkemedelsbolagen ökat antal anställda med 7.000 personer. Dansk läkemedelsindustri har gått om Sveriges. Svensk läkemedelsindustri har blivit ett fiasko, noterade Öresundsinstitutet i somras. En viktig och besvärande faktor är nedgången i klinisk prövning och forskning i Sverige. Det klagar också dagens små läkemedelsföretag på, enligt DN.

Vår Nobelpristagare Arvid Carlsson krävde en haverikommission, men vad hände?

På en Vinnova-hearing efter AstraZeneka:s nedläggning i Södertälje sa Vinnovas Charlotte Brogren: “Vi menar att man borde kraftsamla runt ett antal områden, utifrån en omvärldsanalys, och ställa frågan: vad ska vi vara bäst på? Sverige är ett litet land och vi måste hitta vår nisch!,” Men vad har hänt? Lite, men inte tillräckligt, skulle jag våga påstå.