I gårdagens Svenska Dagblad beskrev Inga-Britt Ahlenius på ett utmärkt sätt hur Sverige har misslyckats, trots att vi har “alla förutsättningar att etablera en stat med hög kvalitet –  (så) krackelerar staten” Läs hennes krönika  “Den mjuka staten är bra på att räkna katter” Läs den, som opinions-artikel förmodar jag att den är tillgänglig för alla.

Ska här göra några nedslag i artikeln, lyfta en del ting, som illustrerar det dilemma Sverige har. Inga-Britt Ahlenius  hänvisar till Gunnar Myrdal som myntade begreppet “The soft state”, den mjuka staten. Det är en stat som inte kan fatta de svåra besluten, som inte kan leverera det den ska och som inte heller ställer krav på sina medborgare.

Sverige beskriver Ahlenius så här:

“Denna medborgarnas och skattebetalarnas egen verkstad som ska lösa det som marknaden inte löser; rättsväsende, energiförsörjning och annan infrastruktur, försvar, utbildning. Staten är överallt, med lagar och förordningar, bidrag, försäkringar och stöd. Men om den inte lyckas i sina centrala uppgifter, där inga alternativ finns?”

Så fortsätter hon:

“Staten är bra på att räkna katter, fixa identitetspolitiska manualer, skriva värdegrunder, rädda småfåglar i skogen, plantera gran och mycket annat.

Men statens viktiga våldsmonopol utmanas dagligen av gatans organiserade kriminalitet. Gangstermaffian infiltrerar förvaltningen, tvingar fram beslut till sin egen fördel, skrämmer personalen till tystnad.”

Detta är en beskrivning av Sverige, som tyvärr stämmer alltför väl. Själv kallar jag det Sverige lever med för Långbänken. Den har gällt hela det politiska systemet. Det var inte bättre med Alliansregeringen, den drog också fötterna efter sig. De senaste åtta årens S-regeringar har definitivt inte varit bättre.

Hur ska man få de ansvariga politiska partierna att fatta beslut och göra det som behövs? Det är den stora frågan.