I en “tung” artikel i Dagens Industri idag kritiserar ledande företagsledare och KTH:s rektor det dåliga samarbetet mellan närings- och utbildningsdepartementen. Kritiken är uppenbar för de insatta, men är inte för den oinvigde. Forskningen måste göras till en fråga för hela regeringen och en “mycket tydligare samordning mellan utbildnings- och näringspolitikenj” är nödvändig, skriver man.
Tyvärr går det inte att länka till DI:s artikel, något som minskar DI:s deltagande i det offentliga samtalet. Det har DI:s chefredaktör Peter Fellman tillstått i kontakt med mig. Han hänvisar till tidningens prenumerater, men jag tror inte dessa blir ledsna för att DI syns mer i debatten. Snarare tvärtom. Nu går det! Tack Peter Fellman!
Artikelns förslag:1. Lyft forskning och innovation till en fråga för hela regeringen. (Statsministern i spetsen kan man läsa mellan raderna) 2. Premiera samverkan tydligt vid tilldelning av basresurser till akademin. 3. Skapa nationella orogram för samverkan mellan lärosäten, näringsliv och samhälle. som får med även mindre företag (ny form av branchprogram, men bör kallas något annat)
De som skrivit artikeln är förutom KTH:s VD Peter Gudmundsson även Börje Ekholm, Investor, Johan Karlström, Skanska, Johan Söderström, ABB, Hans Vesterberg, Ericsson och Leif Östling Scania. Dessutom har Torbjörn Rosdahl, som är finanslandstingsråd i Stockholm, undertecknat artikeln.
KTH och några av storföretagen visar också i praktisk handling att de kraftigt ökar sin samverkan. Något som redan nästa år skall fördubbla antalet adjungerade proffessorer och industridoktorander på KTH.
Man kan ha ett organisatoriskt synsätt på frågan om samverkan mellan akademi och industri. Om vi förenklat kallar akademin för den kunskapsgenererande och idéformulerande delen av ekonomin och industrin för den exploaterande delen av ekonomin så blir frågan: Hur skall vi få dessa två världar att samverka bättre så att totalresultatet blir bättre?
Förslagsställarna konstaterar:
Personutbyte mellan dessa världar är viktig.Alltså: fler doktorander som kan röra sig mellan dessa två miljöer.
Samverkan är bra och skall utökas genom att lärosätena skriver avtal med företag /organisationer inom lärosätenas styrkeområden. Tre avtal är redan skrivna.
Om vi antar att detta är de organisatoriska grepp som förslagsställarna vill ta så är frågan om dessa grepp leder rätt, om de är tillräckliga och om de löser de faktiska problemen.( Dom kan ju vara bra även om de inte löser själva huvudproblemet.)
Till detta lägger förslagsställarna en bättre samordning av utbildnings- repektive näringspolitiken, premiering av samverkan med näringslivet vid tilldelningen av basrerurser till universitet och högskolor samt skapandet av nationella program för samverkan mellan näringsliv och samhälle.
Det är svårt att värdera förslagen i sig. De verkar bra och riktiga på det hela taget även om man får intrycket av att man försöker lösa ett planekonomiskt problem med mer planekonomi.
Den konkreta invändning, eller snarare fråga, jag har är dock att om förslagsställarna vill samordna utbidnings- och näringspolitiken och hoppas på att den processen skall ge oss nya svar och nya lösningar på huvudproblemet, varför levereras svaren redan nu?
Hade det inte varit bättre att peka på problemen och mer förutsättningslöst skissa på de direktiv som en sådan samordning mellan utbildnings och näringspolitik borde ges?