Ska det vara så här? Så reagerade jag när jag såg förslaget till ny terroristlag. Utredningen var efterlängtad, om man nu kan längta efter en utredning. “En ny terroristbrottslag”, är ett betänkande som Terroristbrottsutredningen lade fram i tisdags.

Utredningen har tagit nästan tre år att genomföra. Direktiven finns här. Utredningen har fått förlängd tid fyra gånger och är nästan ett år försenad. Utredningen omfång är 465 sidor plus bilagor på dryga 300 sidor (som inte utredningen skrivit). Ska det verkligen behövs ta nästan tre år att arbeta fram ett sådan här utredning? Ja, om arbetet sker sporadiskt, men knappast om det sker på heltid. Förmodligen har experterna arbetat någon eller möjligen några dagar i månaden och då tar det tid.

Här återkommer jag till föredömet Lindbeck-kommissionen, som genomfördes direkt efter finanskrisen i Sverige hösten 1993. Den utredningen, som Du kan läsa här, presterade det kanske mest genomgripande förslaget någon utredning presenterat i Sverige. Det på knappa fyra månader. Terrorismen har varit lika brådskande nu som finanskrisen var då i början på 1990-talet. Men lagtext kanske tar lite längre tid. Dock vi talar här om 30 månader jämfört med Lindbecks 4 månader. När det är bråttom går det att jobba snabbt. Men då har givetvis kritiker, som jag, glömt bort Den heliga Långbänken.

Men Långbänken ska fortsätta hyllas, även nu när utredningen med alla sina lagförslag ligger på bordet. Åtminstone enligt utredningens förslag. Den nya Terrorbrottslagen ska inte träda i kraft förrän den 1 juli 2021. Den fortsatta behandlingen ska få ta ytterligare drygt ett och ett halvt år. Ja, vill man hylla Långbänken är detta givetvis riktigt.

Av de experter som utredningen haft, sju totalt, sticker Advokatkårens företrädare i utredningen ut. Det är Advokaten Thomas Olsson.

Om Thomas Olsson skriver DN i en intervju den 22/4 2012 :”Han är skeptisk till den hotbild som han menar att Säpo levererar av en dold, på samma gång oklar och otäck, brottslighet.” Olsson utvecklar sitt synsätt: “– Människor som är rädda – och genom terrorismen kan ju vem som helst sprängas i luften – accepterar inskränkningar i rättssystemet. De drabbar ju ändå bara andra. Själva har de inget att dölja. Men det handlar inte om det, utan om hur mycket information man samlar på sig.”

Här har vi advokatsidans representant i terroristutredningen, som inte bara försvarar terrorister (det ska advokater göra) utan också är negativ till de inskränkningar som måste ske i rättssystemet för att vi ska komma åt den grova brottsligheten. Har detta varit en  bromskloss för utredningen? får blir en retorisk fråga. Och vad säger det om Advokatsamfundet? Om de andra experterna också är “mjukisar” när det gäller att använda hemliga tvångsmedel och andra inskränkningar i integriteten vet jag inte.

Utvärderingen av utredningsförslaget är jag inte mannen att göra, men snart kommer väl jurister med sina kommentarer,, liksom berörda politiker.