Det är inte så ofta man läser intervjuartiklar som passerar kliché-stadiet när det gäller politiker. Intervjun med Magdalena Andersson i Affärsvärlden är ett undantag. Har Du intresse av att förstå finansministern, och det som finns i huvudet på de ledande socialdemokraterna, så bör Du inte nöja Dig med det korta sammandrag, som tidningen publicerat på nätet, Du måste logga in, eller läsa papperstidningen. Detta sagt, nu över till hennes budskap.

Det är tre områden som Magdalena Andersson lyfter fram som ska prioriteras för att Sverige ska nå målet Europas lägsta arbetslöshet. Det första, och får man intrycket det viktigaste, är “ett annat samarbetsklimat än det vi har idag mellan politiken och näringslivet”. Hon säger att för att förbättra detta klimat ska ett innovationsråd inrättas med statsministern som ordförande.

Min uppmaning både till finansministern, och statsministern, som kanske också läser detta, är att självransakan krävs också. Tvingar man snabbt fram ett innovationsråd, med fel representation från näringslivet och utan en ordentlig analys av hur Rådet ska fungera, så kan detta råd motverka sitt eget syfte. Det räcker inte heller med att få ett väl förankrat råd på plats, utan dialogen på flera andra områden med näringslivet måste bli bättre, och det är ingen annan än de ledande i regeringen som kan initiera detta.

Område två för finansministern är utbildningen. Hon påpekar att kompetensförsörjningen är en svår fråga för många företag. Även behovet av en fortlöpande kompletteringsutbildning understryker hon, med rätta skulle jag vilja säga.

Det tredje området Magdalena Andersson lyfter fram är infrastrukturen. Bostadsbristen måste åtgärdas, särskilt i tillväxtregionerna. Ett problem här är den långdragna planeringsprocessen, påpekar hon.

Utgångspunkten för Magdalena Andersson är att “Det är privata företag som skapar jobben.”

Till sist vill finansministern få tillstånd en total översyn över skattesystemet. “Århundradets skattereform” för 25 år sedan har byggts på och till och om, så att det nu är nästan oigenkännligt. Redan 2006 tyckte hon att en översyn var angelägen, och ser inte att behovet minskat sedan dess.