Nu finns det forskning vid Harvard , under ledning av professor Ricardo Hausmann, som är klart intressant, kanske banbrytande. Den visar att det är kunskapen i samhället i stort som driver den ekonomiska utvecklingen och tillväxten. Inte individen. Resultaten började publiceras 2011. Studien heter “The Atlas of Economic Complexity”, och är en koncentrerad redovisning, nu publicerad. Länk till den fullständiga rapporten på mer än 300 sidor finns här. Studien är inte helt lätt att ta till sig, men i stort går den ut på följande.

Slutresultatet är att det är ett lands eller ett samhälles totala kunskap på en mängd områden, spridd bland hela befolkningen, som är framgångsreceptet. Länder där råvaror är i fokus, som olja, sojabönor eller mineraler, kan få stora intäkter på dessa områden. Men, om inte kunskapen kan spridas till andra sektorer, så kan inte landet utvecklas ekonomiskt. Och inte heller socialt. Det låter kanske självklart, när man tänker efter, men länder som Norge, Brasilien och Saudiarabien har ändå inte tänkt så. Så länge naturresurserna flödar, och landet mår väl därav, så anstränger man sig inte.

Enligt forskningen så är Brasilen illa ute, något som den ekonomiska utvecklingen på sen tid har dokumenterat. Ett annat land är grannen Argentina, för att inte tala om Ryssland. Däremot har kunskap spridits, och många näringsverksamheter utvecklats, i länder som Mexico och Kina. Även länder som Egypten och Tunisien har goda framtidsutsikter, om man ser till kunskapsspridning och diversifiering i länderna. (Men förutsätter politisk stabilitet). Wall Street Journal skrev tidigt om forskningen, och Financial Times uppmärksammade den nyligen (även om den redovisar fel förutsättningar för Kina)

Norge är ett gott, eller dåligt, exempel där oljan flödat sedan 1970-talet. Fastlands-Norge har inte klarat att stå på egna ben. Den Norska Oljefonden, med 4.000 miljarder norska kronor i tillgångar idag har under alla år fått använda en del av sin avkastning till att täcka norska statens budgetunderskott. En avkastning på 4 procent av tillgångarna har norska staten kunnat disponera och täckt statsbudgetens underskott. Men man har inte investerat i Norges fastlandsindustri, forskning- och utveckling eller i infrastrukturen på ett sätt som åtminstone jag tycker vore rimligt.

Det behövs mer forskning på det här området. Forskargruppen på Harvard har onekligen visat på intressanta resultat, men andra måste validera och utveckla denna forskning.