Sverige som är Långbänkens förlovade land upptäckte i våras att det fanns behov av en Pandemi-lag. En skärpning av gällande smittskydds-lagstiftningen blev regeringens nödväg i våras. Den började gälla den 18 april, men upphörde automatiskt den siste juni, utan att ha använts. I Konstitutionsutskottets utlåtande påpekas avslutningsvis:
Slutligen vill utskottet framhålla att det aktuella lagförslaget ger anledning att överväga en översyn av förutsättningarna för legalt handlande vid fredstida kriser. Även Riksdagens ombudsmän (JO) har i sitt remissvar till regeringen pekat på ett sådant behov.
Men för regeringen var det ingen brådska. Först den 19 oktober, ett halvt år efter utskottets påpekande vaknade regeringen. Det är så här man odlar den omhuldade svenska Långbänken.
Grundlagsutredningen, lade fram en ny reglering i 15 kap. regeringsformen. Året var 2008, för 12 år sedan. Förslaget gällde att regeringens normgivningsmakt skulle utvidgas i civila nödsituationer. En Pandemi-lag. Förslaget fick kritik och togs inte med i den efterföljande propositionen. Och regeringen brydde sig inte om att utveckla ett nytt förslag till Pandemi-lagstiftning, som redan då ansågs var angelägen.
Ett annat alternativ, som pekats på, är att ytterligare utveckla den s.k. författningsberedskapen utan att ändra på den grundlags-reglerade lagstiftningen. Att regeringen vid civil kris får en stor del av Riksdagens befogenheter.
Hade regeringen tagit fatt i Pandemi-lagen i våras, direkt, så hade en lagstiftning redan nu varit på plats. Om man hade skyndat på. När socialminister Lena Hallengren får frågan om varför regeringen inte redan i våras satte igång med lagstiftningen, säger hon att den är så komplicerad. Men det är väl ytterligare ett skäl till att börja direkt. Men, den möjligheten är nu överspelad. Det var i våras.
Regeringens valspråk borde bli: Gör inget i morgon som du kan skjuta upp till i övermorgon. Tänk på Långbänken – den ska hyllas!