Byråkratin i Sverige och EU slår nya rekord. Detta måste stoppas och de tillstånd som är nödvändiga måste förändras. Det rör sig om Etikprövningen i Sverige som på flera områden borde slopas, inte utredas. Bloggen vill här belysa hur det står till.
Det är fruktansvärt vilken byråkrati som utvecklats för att handlägga etikprövning i Sverige. Ett kansli på sex orter med ett 20-tal anställda, och med huvudkontoret i Uppsala. Därtill kommer nämnder på varje orter som har 16 ledamöter. En total kostnad på cirka 80 miljoner svarar Etikprövnings-myndigheten för. Merparten är statsanslag, resten debitering som drabbar forskarna.
Myndigheten startade 2019. Mindre än ett år efter starten hade omkring hälften av de 20 anställda antingen slutat, sagt upp sig, tagit tjänstledigt till förmån för andra jobb eller gått i pension. Av dem var tio handläggare. Personalflykten orsakades av arbetsmiljöproblem bland annat. Svårigheter att tolka de underliga reglerna torde spelat stor roll.
Några exempel på orimligheterna hämtade från Fokus:
En majoritet av dömda våldtäktsmän i Sverige är första eller andra generationens invandrare. Det konstaterade en grupp forskare i Lund – det skulle vara brott mot etikprövnings-lagen menade Överklagandenämnden för etikprövning, Önep (Ytterligare en byråkrati-enhet här). Läs Fokus artikel om vad de kallar Forskningscensur.
All forskning om människor måste etikprövas. Här ett exempel från Fokus:
“En statsvetare får inte identifiera Ulf Kristerssons politiska åsikter baserat på hans egna uttalanden – utan att Etikprövningsmyndigheten först har bekräftat att det inte kränker statsministerns mänskliga rättigheter.”
Som journalist får man göra detta, men som forskare får man det alltså inte. Helt orimligt. Samma regler borde gälla forskning som media när det gäller att redovisa faktiska förhållanden. Allra värst är det på humanist-sidan, där hela 4000 forskningsprojekt etikprövas.
För snart ett år sedan skrev 2.500 forskare en DN-debattartikel om orimligheten i etikprövningen “Systemet för etikprövningar ett akut hot mot forskningen” (15/5 -23) Två dagar senare meddelade utbildningsminister Mats Persson att regeringen ser över systemet, sätter till en utredning.
Utredningen tog dryga tre månader att tillsätta. Sedan fick utredaren ett drygt år på sig. Allt medan etikprövningen varje månad drabbar mellan 500 och 1000 forskningsprojekt. Långbänk.
Inom EU har det nu kommit en byråkrati-lagstiftning kallad CTIS som också verkar helt otrolig. Det beskrivs idag i en debattartikel i SvD “Studier stoppas av monstruös byråkrati”. (Ingen betalvägg). Denna lagstiftning, som komplicerar alla ansökningar (en krävde 27 bilagor) gäller klinisk behandlingsforskning. Här måste rimligen regeringen sätta ned foten och säga: Stopp, detta är orimligt!
Detta är ett hårt slag mot nödvändig behandlingsforskning. Endast läkemedelsindustrin har råd och tid att ansöka enligt den nya proceduren. Många projekt idag börjar som små studier med några få sjukhus inblandade s.k. pilotstudier. Om lovande resultat leder de sedan till större studier med fler inblandade och ofta med modifiering av behandlingen med ledning av resultaten från pilotstudien. Om det handlade om läkemedel som behandling kommer industrin först i detta läge in. Om det inte handlade om läkemedel utan t.ex nya operationsmetoder eller tekniska hjälpmedel förstår jag inte hur man skall göra. Man flyttar pengar från forskning till byråkrati. Redan centraliseringen av etikprövningen i Sverige till ett organ har inneburit en stark försämring med orimliga och okunniga beslut som följd och som lök på laxen nu denna totalcentralisering. Våra politiker vet ju ofta nästan ingenting om forskningens vardag men en del om administration. Det känns tryggast för dem att formuleringsskickliga administratörer är mellan dem och verkligheten. At ta ansvar är inte politiers bästa gren och därför blir det på detta viset.