Det finns två systemfel i Sverige, som hindrar oss att utvecklas:
- Åldersdiskrimineringen
- Den långsamma politiska beslutsprocessen
Låt oss börja med åldersdiskrimineringen. Frågan aktualiserades i söndags när Sveriges Radio sände repriser på programmet “Stil”, som går på söndagsmorgonen mellan 8 och 9. Nu tog man upp ett av Sveriges TV-ankare, Marianne Rundström, som vi ser i morgonsoffan i TV2. Nu är hon 63 år, men när hon blev 58 var de tidigare stora projekten som bortblåsta. Hon fick inte fortsätta med valbevakningen vare sig 2010 eller 2014.
Vi kan se på ett amerikansk Nyhetsankare, Barbera Walters, som förra året, vid 84 års ålder, valde att säga upp sig. År 1997, när hon var 68 år fick hon leda det nya och stora talkshow-programmet The View, med bara kvinnor i panelen. Om detta sände SR ett STIL-program förra våren, som är väl värt att ta del av. I programmet kommer efter 7 minuter en intervju med det svenska nyhetsankaret Marianne Rundström, som gick i repris i söndags.
Marianne Rundström säger där att vi i Sverige är nog unika i världen på att vara åldersfixerade. “Det är fult att vara gammal”, påpekar hon. En kollega till henne Claes Elfsberg har tvingats bort från Aktuellt. Något som tittarna starkt reagerat emot. Åke Ortmark, som nu är 84, och som vid 77 års ålder tog svart bälte i karate, tweetar fortfarande med många följare. Han blev också utsatt för åldersdiskriminering, har han berättat.
Åldersdiskriminerings lag infördes i Sverige 2009, men den förändrar inte attityden hos ansvariga chefer.. Det finns många exempel att ta fram ytterligare. Men i andra länder är det annorlunda. I USA och Kina, för att inte tala om Japan. Tänk vad Sverige skulle kunna vinna på att ta vara på de erfarna, lite äldre, medarbetarna. Det gäller inte bara journalister! Erfarenheter från bland annat Frankrike och andra länder visar att de äldre inte tränger undan de yngre, utan tvärt om.
Sedan har vi det långsamma politiska beslutsfattandet. Som jag redan bloggat om flera gånger. Ger därför bara en länk till detta här. den frågan kommer jag dock återkomma till i framtida bloggar.
Skönt Håkan att du tar tag i och kommenterar detta med åldersfixeringen. Själv 73, jobbar jag aktivt med mentorstöd åt chefer och är senior partner i ett rekryteringsföretag som erbjuder företag erfarna specialister 50+. Inte minst där ser vi vilken otrolig kraft det finns i den kategorin!
Vi får kämpa på:-)/Sten
Håller med. Problemet är att vi som vill få bukt med åldersdiskrimineringen är alldeles för tysta, för att inte säga flata.
Detta är en sak som man inte tänker på. Marianne Rundström som man ser nästan varje morgon skulle ju var perfekt som programledare för vilket program som helst. Henne skall vi inte göra oss av med i brådrasket. Claes Elfsberg har ju lämnat ett stort hål efter sig. För jävligt.
Ove
Men vem agerar, säger ifrån? Så det hörs.
Right-ho! Jag modererade för en tid sedan ett möte mellan svenska konstnärer som verkar i Berlin och tyskar som finns i Stockholm. De tyska konstnärerna menade bestämt att vår ålderssegregeringsnoja i Stockholm var den i särklass viktigaste faktor som motverkade ett kreativt klimat här hos oss.
Åldersnoja var ordet, men återigen: Vem reagerar?
Skulle det kunna vara så illa att det inte är så många som känner till hur omfattande lagen verkligen är när det gäller åldersdiskriminering. Tro det skulle behövas ett uppmärksammat rättsfall för att åskådliggöra för medborgarna att brott mot lagen inte behöver anmälas. Varför åklagaren inte ingriper oftare kan man undra över, speciellt när diskrimineringen gäller personer som uppmärksammats av media..
Nu senast har vi Marianne Rundström, som lyftes fram i Radion för bara en vecka sedan. Var befinner sig åklagarna?