Nu har Magdalena Andersson gjort frågan om Morgan Johanssons framtid till en kabinettsfråga. Statsministern har nu visat det ilskna humör hon har när något går henne emot. Hon har i offentliga sammanhang lagt band på sig sedan statsministervalet, trots att det säkert var svårt när MP lämnade regeringen i höstas, utan varsel. Nu har statsministern deklarerat att hela regeringen avgår om Morgan Johansson inte får sitta kvar. Det gör knappast den vuxne i rummet tre månader före ett allmänt val.

Att Morgan Johanssons insatser mot gängkriminaliteten misslyckats kan väl ingen förneka. Det spelar ingen roll vad som gjorts, det är det faktiska resultatet som räknas. För fem år sedan, 2017, Morgan Johansson “vi är på väg att knäcka den organiserade brottsligheten”. Det sa Morgan Johansson till alla som ville höra på. I en intervju i DN den 5 september 2017 sa Johansson: “regeringen är på rätt väg för att minska gängbrottsligheten”.

Så har inte skett. Är det någon som vill påstå motsatsen, så skriv och motivera detta. Att den som har det politiska ansvaret för detta misslyckande ifrågasätts är väl inte underligt. Motsatsen hade däremot varit det. Även Magdalena Andersson måste förstå misslyckandet, för annars hade statsministern inte i höstas lova att regeringen skulle vända på alla stenar för att komma tillrätta med gängen. Hur har det gått med stenvändningen? Ingen ting har rapporterats, vad jag vet.

Nu borde Ulf Kristersson gå ut och deklarera: Eftersom statsministern vill försätta landet i politiskt kaos tre månader före valet, när vi bland annat ska in i NATO och även försöka komma fram med den inre säkerheten, så är jag beredd att vara den vuxne i rummet. Moderaternas riksdagsgrupp kommer därför lägga ned sina röster på tisdag. Inte för att vi har förtroende för justitieministern, men för att vi inte vill att Magdalena Andersson ska ställa till med ett politiskt kaos tre månader före valet.

Regeringsformen gör åtskillnad på misstroende mot ett enskilt statsråd och statsministern. Och bakgrunden till bestämmelserna är att man vill ge rätten till riksdagen att uttala sitt bristande förtroende för ett enskilt statsråd. Det betyder inte att hela regeringen behöver avgå, och så torde inte heller skett tidigare. Problemet med Transport-styrelsen då två statsråd prickades är ett exempel på detta. Stefan Löfven ersatte de två som riksdagen saknade förtroende för. Ingen kabinettsfråga, med andra ord.

Genom att vara den vuxne i rummet så desarmerar Ulf Kristersson också Kurd-frågan i samband med omröstningen.

Ett sådant här handlande från Ulf Kristersson sida skulle ge honom och Moderaterna stor uppskattning.