På IVA-seminarium i går morse tog Jacob Wallenberg bladet från munnen. Först och främst lyfte han fram EU:s ekonomiska utveckling, som visserligen nu stabiliserat sig finansiellt, men. Det behövs strukturella åtgärder i många länder, om inte i alla. Största farhågorna gäller nu (i Bryssel) Frankrike. Men, påpekade Jacob Wallenberg, Tyskland betraktades 1999 som Europas “sick man” och illustrerade med citat från The Economist. Så det går att förändra ganska snabbt. (Läs gärna länken, som går till en förvåningens artikel från 1999).
EU behöver arbeta på fyra fronter, enligt Wallenberg. Den inre marknaden måste förverkligas fullt ut. TTIP (utrikeshandel) med USA måste genomföras, men vi får inte tro att den kan genomföras fullt ut. Sedan måste energin säkras till vettiga priser och den Digitala Agendan måste vi ta på allvar, den är alldeles för nationalistisk idag. Så över till Sverige. Vi är bra, men kan bli ännu bättre. Vi behöver sätta upp en nationell agenda, sa Jacob Wallenberg. Och det påminner om vad Teknikföretagens VD Åke Svensson skrev i DI för några dagar sedan. Här är Jacob Wallenbergs plan för Sverige:
- Uppmuntra risktagande och entreprenörskap
- Lyft utbildning och forskning – excellence
- Investera i långsiktig infrastruktur
- Öka tempot i regelförenklingsarbetet
- Tydliggör storstadsperspektivet
I frågan om utbildningssystemet måste vi ha en nationell samling. Här behövs också ett stipendiesystem, som gör att vi kan ta emot duktiga studenter från utanför EU. Och så har vi en käpphäst, Arlanda, som måste bli attraktivare (mer direktflyg, tror jag också). Till sist bostadsproblemet i storstäderna och hyresregleringen som måste upphöra, enligt OECD, EU och världsbanken, för att nämna några tunga instanser. Dagens Industri skriver om Wallenbergs framträdande på ledarplats: Fortsätt “tjata”.
Det politiska beslutsfattandet måste gå snabbare, menade Jacob Wallenberg, på en provocerande fråga från mig.
Jag delar helt uppfattningen att det politiska beslutsfattandet måste gå snabbare. Det är oacceptabelt att “systemlåsningar” förhindrar nödvändig samhällsutveckling. Bostadspolitiken är ett exempel på ett kollektivt politiskt misslyckande.