Idag hade jag tänkt blogga om varför Sverige inte har skaffat sig ett bättre skydd mot cyberattacker, men det blir inledningen på bloggen. Brist på ledarskap vid E22-krisen, Malmbanan, Krångel-Sverige med danstillståndet och mer krångel på väg, samt energiproblemen, gör att bloggen idag blir en liten provkarta på Långbänken och det bristande ledarskapet.
Tänk om Sveriges näringsliv fungerat så dåligt som offentlig sektor med sina 340 myndigheter, där ingenting sker utan att Långbänken fått sitt, med år av utredningar, då skulle konkurs varit framtiden.
Men, låt oss börja med cybersäkerheten och de hacker-attacker om Sverige och våra företag utsatts för. Nyligen har Coop och svenska kyrkan, flera sjukhus och många myndigheter samt andra företag drabbats av cyber-krigföringen. Vad gör Sverige? Lägger ned den beslutade myndigheten Nationellt Cybersäkerhetscenter, NCSC, som regering och riksdag beslöt 2020 och som skulle vara operationell 2023 med minst 100-talet experter.
Fortfarande står det “Kontakta oss” om man går in på Centrat, men sedan står det: “Överväg gärna om din kontakt istället bör tas med någon av de ingående myndigheterna, med tanke på deras uppdrag och verksamhet.” Sedan radas sju andra myndigheter upp. Skälet är att NCSC inte fungerar. Myndigheten har inte fått den personal, de lokaler och de redskap, tillsammans med ledarskap, som erfordras för att myndigheten ska fungera och hjälpa andra med cyberattackerna . Här har vi alltså Sveriges kanske viktigaste myndighet, som inte fungerar alls, och där chefen, generaldirektören Therese Naess säger nog måste läggas ned.
De svenska tidningarna, nyhetsredaktionerna på radio och TV samt politikerna i riksdagen verkar inte ha uppmärksammat läget. Ingen tar upp att vi har en myndighet som inte fungerar. Ansvar: Sverige politiker. Men som sagt, ingen bryr sig. detta är offentliga Sverige, som kanske medierna någon gång får upp ögonen för.
Riksrevisionen har uppmärksammat de svenska bristerna på cybersäkerhetsområdet allt sedan 2005, men för politikerna tog det 15 år att fatta beslut som sedan inte är genomfört. Vad säger man? Skattar man eller gråter man?
Så till ett annat misslyckande: Trafikkaoset på E22. En oberoende utredning redovisades igår, gjord på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne. Läs den, eller snarare skumma lite, så får Du se hur oförmågan blomstrar. Det är riktigt härligt. Brist ledning är det, och ingenting annat. Men utredningen säger inte i klartext att det var brist på ledning och inte heller att den som hade ansvaret, Trafikverket, inte tog detta. Man drar själv den slutsatsen, men varför är vi så rädda i Sverige att säga hur det är?
Egentligen borde alla som arbetar i offentlig sektor läsa utredningen, för så fungerar offentlig sektor på alla områden. Ingen tar ledning, ingen har något ansvar och medierna bryr sig oftast inte heller.
Malmbanan och den svenska järnvägen är ett annat sorgebarn. Varför kan man inte omedelbart gripa in och bestämma att Malmbanan, Sveriges kanske viktigaste, och åtminstone värdefullaste järnväg, måste fungera och ett dubbelspår måste till? Men miljötillstånd krävs säkert, och det tar väl 10 år eller så. Trots satt det redan finns för den nu befintliga Malmbanan och att dubbelspåret rimligen bör gå parallellt med det nuvarande.
Sedan har vi allt krångel, som Svenska Dagbladet tar upp i en utmärkt ledare idag “Nya förbud i Krångel-Sverige. Det orimliga kravet på danstillstånd för restauranter avskaffades förra året, men i stället skulle anmälan ske, något som gör att polisen rycker ut till och med om man anordnar en alkoholfri dans (8 poliser, som kunde gjort något nyttigare).
Energiförsörjningen är ett stort problem för Sverige. När ska det tacklas, frågan man sig. Det får bli en framtida blogg.