Varför baseras inte politiska beslut på forskning? Det frågan ställer ekonomiprofessorn Lars Calmfors. Nu senast i en krönika i Dagens Nyheter “Politikerna borde oftare söka kunskap snarare än stöd för sina käpphästar”. Artikeln publicerades i lördags, den 28 maj.

Förra hösten skrev Lars Calmfors en hel bok i ärendet med titeln “Mellan forskning och politik” Både artikeln och än mer boken borde vara obligatorisk läsning för de politiker som är aktiva idag. För jag tror inte att jag är ensam om att förvåna mig över hur många politiska beslut som fattas utan att man bryr sig om vilken forskning som finns på området.

Lars Calmfors påpekar att en av nationalekonomernas uppgifter är bland annat att bistå med det kunskapsunderlag som krävs för att politikerna ska kunna fatta rationella beslut. Han påpekar vidare att forskare borde ta fram analysunderlag  som politikerna sedan kunde fatta bra beslut på. Så sker inte idag. Politikerna vill bara ha vetenskapens stöd för de beslut de redan fattat. De vill ha bekräftelse på redan intagna ståndpunkter.

I både sin bok och i artikeln i DN tar Lars Calmfors upp övertron på arbetsmarknadsprogram. Det var på 90-talet en hejdlös expansion av sådana program. Trots att forskningen kunde visa att de stora programmen både var ineffektiva och trängde undan vanliga reguljära jobb för andra.

Det fanns för länge sedan forskning som visade hur viktigt det var med en självständig riksbank – Ändå tog det 15 år innan Sverige fick en sådan 1999. Den blivande  riksbankschefen Lars Heikensten beskrev betydelsen av detta i ett anförande i Göteborg året annan reformen infördes.

Det är en besviken Lars Calmfors som menar att bästa sättet att få in validerad forskning i politiken är sannolikt att aktivt deltaga i den samhällspolitiska debatten. Som goda föregångare nämner han Knut Wicksell, Eli Heckscher och Assar Lindbeck. Dagens nationalekonomer är alltför inriktade på ren vetenskaplig produktion, säger Calmfors kritiskt. De borde hävda sina resultat i debatten för att på så sätt tvinga politikerna att ta intryck och ta hänsyn.

För egen del skulle jag vilja se att alla politiska förslag tvingades redovisa vad forskningen säger på området. När det gäller stora eller principiella politiska förslag borde det i lagstiftningen finnas ett krav på att externa fordskare – utan inflytande från politikerna – skulle yttra sig. Precis som Lagrådet nu gör när det gäller den formella lagstiftningen. Ett yttrande som skulle ingå i propositionen. Och nationalekonomerna och andra forskare skulle få uppdraget under tiden som proppositionen bereddes. Och inte i sista minuter under stor brådska, som sker med Lagrådet.

Här skulle jag vilja lägga till mycket från Lars Calmfors bok, men det får ske i kommande bloggar. Här nöjer jag mig med Pernilla Ströms recension i Sydsvenska Dagbladet, som säger vad jag vill ha sagt om Calmfors bok:

Det är en frustande intressant läsning, rappt och elegant skrivet. Med knivskarp och lågmäld retorik – stark i sak, ständigt relevant, egensinnig  – har hans analyser ofta varit dräpande.

PS Kan inte låta bli att nämna att justitieministern, han heter tydligen Morgan Johansson, idag påstår att de många dödsskjutningarna nu beror på landets kommuner, som inte gör tillräckligt. (Läs i Expressen – länk) För en tid sedan var det politikerna som för 20-25 år sedan borde fattat politiska beslut i form av lagar och förstärkning av poliskåren, enligt sagde Johansson.