Sverige och Norden skulle leda 5G-utvecklingen, det lovade Statsminister Stefan Löfven. Det var den 23 maj 2018 som Nordens statsministrar möttes i hemma hos Stefan Löfven i Örnsköldsvik. En härlig tillställning med inte mindre än 8 fototillfällen. Men, det var också allvar. Vid mötet lovade man dyrt och heligt följande:

“Genomförandet av 5G kräver stora investeringar och erforderligt regelverk. På det politiska planet lovar vi att skapa erforderliga offentliga ramverk så att digitaliseringen och 5G kan blomstra. I egenskap av Nordens statsministrar har vi gemensamt visionen att bli den första och mest integrerade 5G-regionen i världen.”

Detta löfte har den svenska regeringen inte alls infriat. Idag finns ett stort antal 5G-nätverk utrullade i USA, Kanada och Sydkorea. I Europa finns ett nät som byggs ut snabbt i Schweiz och Finland har man påbörjat ett 5G-nätverk. Sverige ligger långt efter, har en auktion på licenser i början på nästa år, och saknar fortfarande en del regelverk.  Är det Långbänken igen, Stefan Löfven?

Varför ställer inte landets journalister regeringen till svars? Framtidens teknik lovar regeringen att vi ska bli främst i världen på, men ingenting händer. Och när det händer är det två år för sent. Börje Ekholm har vid flera tillfällen framfört sin kritiska syn i media, men det har har inte gått fram. Och i vilken utsträckning Ekholm direkt har framfört sin oro till regeringen och EU-kommissionen är för mig okänt. (Tyst diplomati funkar inte alltid)

I lördags, den 19 oktober, tog Mobiloperatören Tre:s VD Havel van Drumpt bladet från munnen i en artikel på DN Debatt. Där konstaterar han

“att det inte längre handlar om att bli ledande, utan om att begränsa skadan av att redan ha hamnat på efterkälken”.

Dessutom fruktar Tre:s Vd att PTS förslag till spektrumauktioner kan leda fram till att bara två mobilnät etableras i Sverige. Det betyder att en aktör kan komma att uteslutas och att sårbarheten ökar i samhället.

Så sorgligt att Sverige, med världens ledande 5G-leverantör, ligger på efterkälken. För att förhindra ett sådant bakslag var jag med och initierade ett projekt, tillsammans med Ericsson, för Statsministern. För fyra år sedan; Något som troligen hade placerat Sverige och EU främst i världen. Men Stefan Löfven kunde inte sätta ned foten, inte bestämma sig. Och nu är vi där vi är. På Efterkälken (Långbänken)