I går skrev Maria Ludvigsson i SvD något mycket insiktsfullt. Hennes krönika hade rubriken “Huvudpersonen är den mest bortkomna“. I den krönikan kommenterar hon Välfärdsutvecklingsrådets slutrapport. Kvalitet måste komma i fokus vid upphandlingar av välfärdstjänster är ett av rådets förslag, inte priset.
Samverkan mellan olika huvudmän är avgörande för en vettig verksamhet. En pilotstudio förslås. Där det självklara som ett patientinflytande och ägandet av den egna sjukjournalen lyfts fram.
Men, säger Maria Ludvigsson, vad hjälper det att vettiga förslag läggs fram. Hon pekar bland annat på Globaliseringskommissionen. Många hyllmetrar har den och andra kommissioner presterat, med efterfrågade och välbehövliga planer. Sedan händer ju ingenting, menar hon, med en kritik mot det politiska systemet. Varför inte i stället tillsätta en “Verkställighetskommission”, säger Ludvigsson.
Min reflektion: Det kanske behövs, men det angelägna är att de ansvariga politikerna handlar, inte tillsätter en ny kommission. Men Maria Ludvigssons förslag uppfattar jag mest som ironi. Tänk om de ansvariga kunde förstå! Behovet av att gå från ord till handling är otroligt stort.
Faktum är att det långsamma handlandet i Sverige, på det politiska planet, avviker från omvärldens. Vårt land har varit skyddat, deltog inte i de två världskrigen, vi har legat i topp (relativt) när det gäller både storföretag och stora universitet, och inte behövt bekymra oss om utvecklingen. Många andra länder har idag mycket mer av “urgency” än Sverige. Detta måste vi komma tillrätta med om vi skall få ett mer dynamiskt och växande land framöver. (Ord och inga visor)