Nog är det underligt att Daniel Suhonen blev utsedd till “Årets Opinionsbildare” när han helt misslyckats med detta. Både enligt honom själv och det objektiva utfallet. Så här motiverar juryn att den mest misslyckade får priset som Årets Opinionsbildare:

“Vinnaren i årets opinionsbildare ledde under 2018 arbetet med en professionell, genomarbetad och förankrad opinionsbildning av sällan skådat slag för att göra valrörelsen till en klasskamp”, lyder motiveringen.”

Valrörelsen blev ingen klasskamp, tack och lov. Trots att Suhonen och Katalys publicerade otaliga klasskampsrapporter, framträdde i media var och var annan dag, men ändå gick valet i motsatt riktning. Det blev inte en förflyttning mot marxismen, som är det som Suhonen och Katalys står för (med stöd av fem LO-förbund)

Om det hade funnits ett pris för “Årets Linslus“, så hade David Suhonen varit en värdig vinnare. Svängdörrar i media hade Suhonen under senare år, efter Håkan Juholt-boken.

Att Daniel Suhonen själv medger att han inte lyckats få opinionen med sig framgår av hans kommentar:

– Det här är långsiktig opinionsbildning. I 40 år har Sverige svängt högerut. Om 40 år ska det vara socialism igen, sade Daniel Suhonen, på galan där priset delades ut. 

Att Daniel Suhonen är glad själv framgår av hans twittrande nu på morgonen. Och, vill jag tillägga själv: Det är en sympatisk person, en “fiende” som man kan utbyta åsikter och även äta lunch med.

Den som verkligen förtjänade sin utnämningen i går är “Årets Ledarskribent” är PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri.