Det är snart dags för Sverige att få, eller snaraste skapa, universitet i världsklass. Detta har varit på gång länge, men Alliansregeringen drog benen efter sig. Och den nuvarande regeringen verkar vara lika passiv. Detta skriver jag för att “Ledningsutredningen” just kommit med sitt förslag (som inte gör läget bättre).
År 2007 kom Dan Brändströms utredning “Resurser för kvalitet” som bland annat föreslog avdragsrätt för donationer till forskning. Viktigast var dock att framtidens universitet enligt utredningen skulle få en mångfald med specifik profilering av varje lärosäte. De skulle också få en väsentlig högre grad av självständighet.
Redan 2006 rekommenderade EU alla medlemsstater att öka sina investeringar i forskning och utveckling. Viktigaste: Att donationer från individer, företag och stiftelser skulle gynnas genom generösa skatteavdrag. Och att medlemsstaternas regeringar borde skapa ”matching funds” för privata donationer. Brändströms utredning förordade detta starkt. Men idag är Sverige fortfarande det enda landet i EU där inte dessa åtgärder är genomförda.
Direkt efter Brändströms utredning landat 2007 tillsatte sedan regeringen en ny statlig utredning, som antog namnet Autonomi-utredningen. Syftet var att öka universitetens och högskolornas självbestämmande . Utredningen, under ledning av Daniel Tarschys lade år 2008 fram förslaget “Självständiga lärosäten” “En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor”. Riksdagen antog förslagen i propositionen 2010 och förändringarna trädde i kraft den 1 januari 2011.
Men i realiteten är universiteten inte självständiga, utan fortfarande statliga myndigheter. Dessutom finns vare sig avdragsrätt för donationer eller “matching funds” vid gåvor. Därtill kommer att universiteten idkar inavel.
Läs Tillväxtanalys rapport “Så styrs och leds universiteten i Köpenhamn och Aalto“. Så här lyder sammanfattningen: “Annorlunda uttryckt, det förefaller som om det varit viktigare i de båda länderna hur man (om)organiserat systemet, snarare än hur varje del av systemet organiseras (dvs. styrning av enskilda universitet). En konsekvens blev att man undvikit den ”planlösa expansion” av verksamheten som ibland kännetecknat det svenska universitetssystemets utveckling. I de båda fallen har man lyckats bygga på höjden snarare än på bredden i strukturreformernas spår.”(Detta är en jämförelse mellan Danmark och Finland i form av deras två främsta universitet)