Året var 1966, då Sverige fick sina skjutjärnsjournalister. Som vågade ställa de raka frågorna till politikerna. De kallades för de tre O.na och bestod av Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona. Till de nyskapande journalisterna räknades också Herbert Söderström. Den sistnämnde dock organiserad socialdemokrat, de andra oberoende.
Genombrottet för den moderna journalistiken, där man ställde de raka frågan var inför valet 1966, då Tage Erlander utfrågades i TV. Han fick frågan om vilket råd han hade till de ungdomar som inte hade bostad. Svaret var: “De får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. (Det var uppenbart för alla att detta inte skapade någon stans att bo för de utan bostad).
Detta var den moderna journalistikens genombrott i Sverige, år 1966
Idag är denna journalistik borta, i vart fall när de ansvariga politikerna frågas ut. Det kompenseras inte av att medierna idag på såväl ledarsidor som i krönikeform – och även i nyhetsrapporteringen – ställer de svåra frågorna. För dessa ställs aldrig till de ansvariga direkt. Och när Statsminister Löfven eller hans ansvariga ministrar får de raka frågorna – någon gång.- så kan man möjligen upprepa frågan, men sedan alltid acceptera svaret till slut. Inget ifrågasättande och inget ansvar läggs på de ansvariga politikerna.
Ett strålande exempel på denna förstående journalistik hittar vi i Hans Olssons stora intervjuer med statsminister Stefan Löfven i Dagens Nyheter. Och när jag påpekat det till Hans Olsson är svaret att han inte hunnit ställa de svåra frågorna Ridå!
När får vi de riktiga journalisterna tillbaka här i ‘Sverige? De behövs. Det hjälper inte när en tidning – som Dagens Nyheter i lördags – i ledaren och i en stor krönika försöker nagla fast de ansvariga politikerna, och särskilt Statsminister Stefan Löfven, när deras egna journalister, som ska få svaren från de ansvariga, inte ställer frågorna. Det är likadant i hela den svenska journalistkåren. Tidigare kunde man skylla på att Stefan Löfven aldrig framträdde, men nu har han gjort det i parti och minut, men frågorna uteblir. Den hovsamma hovjournalistiken fortsätter.
PS Peter Wolodarski har tydligen inget att säga om DN:s journalistiska livsluft – ifrågasättandet.
Dagens journalister verkar mest intresserade av att få bekräftelse på vad de tror sig veta. Jag har fått den uppfattningen av att det är så många journalister som börjar sina frågor med “Hur…”. T.ex. “Hur mycket betyder stödpaketet för företagen”, varpå ministern i fråga kan svara “Jättemycket”. Och så där håller det på.