Frågan om personaloptioner har varit angelägen sedan slutet på 1990-talet. Här hemma har det dock dröjt med insikten om behovet hos de ansvariga politikerna.
Först 2011 började den dåvarande Allians-regeringan säga att man ville överväga ett system för personaloptioner. Frågan fanns med i direktiven till Företagsskattekommittén samma år, dock lite diffust.
I början på mars 2014 tillsatte Anders Borg och Annie Lööf en utredning om personaloptioner, efter att direktiven tagit 9 månader att arbeta fram. Direktiven har dock regeringskansliet rensat bort. Men Du kan hitta dem i bilagan till utredningen. Där angav regeringen, som den nuvarande instämt i (man behöll direktiven) målsättningen:
Att nyckelpersoner i ett företag tilldelas finansiella instrument, såsom optioner och andra aktierelaterade incitament, …, inte minst i nystartade och mindre företag. För att främja Sveriges konkurrenskraft, entreprenörskap och jobbskapande investeringar….
Utredningen kom med sitt förslag till personaloptioner den 15 mars 2016. Utredningen var stor med 9 experter och 4 sekreterare, alla med skatte- och juristkompetens. Sedan behandlade såväl finansdepartementet som näringsdepartementet förslagen. Utifrån målet att personaloptioner skulle kunna användas.
Nu visar det sig att Utredningen, Näringsdepartementet och även Finansdepartementet gjort ett så dåligt arbete att Skatteverket inte vill acceptera de av riksdagen beslutade reglerna för personaloptioner.
Så här redovisar Dagens Industri läget:
Med de nya reglerna ska optionerna dock beskattas först i samband med försäljning av aktierna, då till en skattesats om cirka 25 procent
”Det framgår inte klart av lagtexten om värdepappersregeln eller personaloptionsregeln ska tillämpas vid tecknande av aktier och andelar” säger Skatteverket.
Så fyra års utredande och behandling i regeringskansliet, med säkert mer än ett dussin jurister inblandade, så har man ändå inte lyckats formulera lagtexten så att den stämmer med intentionerna.
Kan en utredning och proposition få ett sämre betyg?