Förlusten av EMA är ytterligare ett resultat av den svenska senfärdighet.

Alla torde nu veta att Sverige snöpligt förlorade EMA till Amsterdam. Kom inte ens till andra  omgången. Varför, undrar man. Mitt svar är: den svenska regeringen var alltför svag. Det har sagts tidigare att Sverige inte driver EU-frågor särskilt proaktivt och starkt. Vad gäller EMA, så låg ansvaret på Gabriel Wikström, som emellertid inte gjorde något. (Han fick avgå i somras)

Först sent i somras kom regeringen igång. Och Sverige missade att få med Frankrike på sin sida. Och den nya socialministern Strandhäll har inte varit särskilt aktivt heller. Argumentationen för Sverige var inte heller bra från början. Det blev den först i somras. Den skrift som gavs ut, och som jag bloggade om i förra veckan, borde ha varit ute långt tidigare. Den kom ut i somras. Då hade personalen på EMA redan tagit ställning.

I broschyren skröt regeringen med lånta fjädrar, friskolorna, som Sveriges konkurrenter kunde berätta om är i fara om regeringen får sin vilja igenom. En annan fråga där konkurrenterna (läs Danmark) kunde berätta att Stockholms stora brist, bostadsmarknaden, som inte fungerar.

Vilka andra faktorer gick Sverige emot? Jo, Skåne som ställde upp på Köpenhamn. Och Köpenhamn, som sökte sabba Stockholm. Italien utlovade Baltikum förstärkt NATO-närvaro. Och Frankrike hade redan lovat bort sitt stöd för EMA för att få bankmyndigheten EBA, när Stefan Löfven på sensommaren träffade president Macron.

Idag kan man läsa en insiktsfull artikel i Dagens Industri av Stockholms Handelskammares VD Maria Ranka och dess chefsekonom. “Förlusten måste ge krisinsikt” är rubriken, vilket man bara kan hoppas. I stället för att koncentrera sig på viktiga frågor som bostadsfrågor, digitalisering och infrastruktur, så sysslar regeringen med 3:12-frågor, flygskatt och Reepalus stopp för privata välfärdsföretag.