“Vi har den mest utpräglade borgerliga ekonomiska politiken” , det säger Annie Lööf om Centerparitet i en intervju idag publicerad i Dagens Industri. Hon anger några viktiga frågor:

• Sänkt skattetryck
• Sänkt skatt på ISK-sparande
• Sänkta arbetsgivare-avgifter
• Bestämt nej till höjda kapitalskatter

Vilka och hur ska detta kunna förverkligas? Jo, säger Annie Lööf. Svaret blir följande:

”Politik handlar om att kompromissa, att ge och ta, att samarbeta. Och jag kommer inte att samarbeta med ett främlingsfientligt populistparti som Sverigedemokraterna”, säger hon.

”Vad gäller Vänsterpartiet handlar det snarare om hur vi ska få genomslag för vår politik. Vi står väldigt långt ifrån varandra i den ekonomiska politiken, där de vill höja skatterna på allt som rör sig.”

Om det nu inte går att samarbeta med vare sig Sverigedemokraterna eller Västerpartiet får man då inte komma tillbaka till “att kompromissa, ge och ta och samarbeta”? Är inte det viktigaste i den politiska verksamheten att få genomfört de idéer och förslag som är bra för Sverige?

Hakarna är SD som är “ett främlingsfientligt populistparti” och Vänstern som säger nej till den politik som Centern vill föra, särskilt på det ekonomiska området. I så fall går det ju inte att samarbeta med dessa två partier, sa vad göra då?

Till detta problem, med Vänstern och SD, kommer också socialdemokraterna. De vill inte föra Centerns politik. Ska det då till ett nytt “Januariavtal”? Borde inte Centern och Annie Lööf fundera på vad det tidigare Januariavtalet innebar? Vilka svårigheter det är att få Socialdemokraterna att föra en borgerliga ekonomisk politik. Borde inte frågor som strandskyddet och skogsnäringen mana till eftertanke?

Tobias Wikström i Dagens Industri skrev nyligen en ledare på temat “En röst på C är en röst på Västern”. Där beskrivs Centerns dilemma bl a så här:

Om vänstersidan får majoritet efter valet måste C givetvis förhandla med de andra partierna i regeringsunderlaget. Centerpartiets företagsvänliga skattepolitik måste då kompromissas med vänsterpartister som anser att vinst är stöld.

Eftersom Centern inte vill förhandla med Västerpartiet måste rimligen Socialdemokraterna göra detta å Centerns vägnar. Hur går det? Och vad händer om sedan vänsterpartister sitter i regeringen, som MP gjorde, och ser till att försvåra besluten, eller omöjliggöra dem?

Ytterligare en ledare i Dagens Industri finns anledning att redovisa här. Det är PM Nilsson som i tisdags skrev “Måndagen den 13 juni föddes vänsteralliansen”.  Så här sammanfattar han utvecklingen:

 Måndagens besked om att Centerpartiet stöder regeringens budget, förhandlad med V och MP, är ett tydligt besked om att ett nytt block formaliserats i svensk politik.

Dagen innan hade PM Nilsson en annan ledare som tar upp regeringspolitiken och mittenpolitiken “Långa mitten ser längre”. Där skriver han:

När socialdemokrater och DN:s ledarsida beskriver mitten i svensk politik är den alltid en politisk gruppering som tjänar S. Samma makthierarki gäller när Centerpartiet talar om sin variant, den ”breda mitten”. Hur smal den än blir är den breda mitten ett kodord för partier, eller i alla fall ett parti, som accepterar eller bejakar en socialdemokratisk statsminister och som vill leva i ett lydrike.

Det är tråkigt att Annie Lööf inte förstått att en borgerlig ekonomisk politik lättast och bäst utformas med de som vill ha en sådan politik. Att tvinga den på partier som Socialdemokraterna, och ännu värre på det verkligt socialistiska Vänsterpartiet, bäddar för dålig och halvhjärtad politik. Ska Miljöpartiet också med blir verkligheten ännu sämre.

För egen del kan jag inte förstå annat än att Centern och Annie Lööf kan stå emot om dåliga politiska förslag kommer från Sverigedemokraterna. Med hjälp av de andra tre borgerliga partierna borde man kunna driva en riktig borgerlig ekonomisk politik.